Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livingstone, David — Afrikas apostel och utforskare - Den förste som korsade Afrika - Striden mot slavhandeln och sökandet efter Nilens källor - Livingstone möter Stanley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2176 LIVINGSTONE _____________________________________
skriver Livingstone. Så blev han en av de stora
ut-forskarna av Afrikas inre, kanske den störste av alla.
Den förste som korsade Afrika
Redan under tiden i Kolobeng började Livingstone
de resor som skulle göra honom till en pionjär för
vetenskapen. 1849 begav han sig norrut längs östra
randen av Kalahariöknen och fann den dittills av
européerna okända sjön Ngami. Ett år senare begav han
sig ånyo ut på en resa mot norr och nådde i juni 1851
floden Sambesi. Vid återkomsten från denna färd fann
han Kolobeng plundrat och förstört av boer, som
bortfört en mängd av infödingarna som slavar. Sedan han
1852 sänt sin familj till England, begav han sig ut på
en färd som förde honom genom Makolololandet och
Shintes rike till Afrikas västkust, där han den sista
maj 1854 nådde Angolas huvudstad, Loanda. Härifrån
återvände han i september mot öster, och i november
1855 fortsatte han från Linyanti, huvudstaden i
Makolololandet, till Sambesi, som han därpå följde till
havet. Härunder upptäckte han bland annat det väldiga
fall som han gav namnet Viktoriafallet. I maj
i856av-slutade han resan i Quelimane i Sambesideltat,
varefter han gjorde ett besök i England. Genom denna
färd (1852-56) blev han den förste som korsade
Afrika.
I England stannade Livingstone till i mars 1858. Han
lämnade sin plats i Missionssällskapet, vars intressen
dock alltjämt låg honom varmt om hjärtat, samt
utsågs till engelsk konsul i Quelimane. De närmaste sex
åren (1858-64) ägnade han åt en stor
forskningsexpedition till trakterna kring Sambesi, vilken färd
dock var åtföljd av stora motgångar och svårigheter.
Bland de upptäckter som han då gjorde var sjönNjassa
(1859); inom det av honom utforskade Shireområdet
anträffade han stora områden som lämpade sig för
kolonisation. Missöden och sjukdomsfall samt
förlusten av hans maka (1862) gjorde honom djupt betryckt;
särskilt sörjde han över att resultatet av hans färder i
stället för att gagna infödingarna tycktes skada dem.
Varje ny väg han öppnade blev en ny infartsväg för
slavhandeln, och araberna understödda av portugiser
bedrev människojakt i hans spår. Hans arbete för
bekämpandet av slavjaktema såg hopplöst ut.
Striden mot slavhandeln och sökandet efter Nilens
källor
Men Livingstone förtröttades inte i kampen mot
slaveriet, trots att engelska staten av hänsyn till
portugiserna knappade in på understödet till hans nya
expedition, som startades 1865 och som han ägnade
dels åt slavhandelns bekämpande, dels åt sökandet
efter Nilens källor. Det blev hans sista färd, som
varade till 1873, och under denna hade han att utstå de
värsta strapatserna. Under de första åren upptäckte
han Bangweolo- och Moerosjöama samt Luapula, som
förbinder dem; 1869 kom han fram till Udjidji vid
Tanganjika, varifrån han följande år bröt upp mot
väster och följde Kongos källarm Lualaba, som han
uppfattade som en källflod till Nilen, ned till Nyangwe.
Trots svåra konflikter med de arabiska slavjägarna
lyckades han få en överenskommelse till stånd med
sultanen i Sansibar, som åtminstone begränsade
slavhandeln. I oktober 1871 kom han tillbaka till Udjidji,
där han hoppades få förråd och post, vilket hopp dock
gäckades till följd av att hans fiender slavhandlarna
utspritt rykten om hans död. Hans förråd hade
plundrats och han och hans trogna hemsöktes av hunger
och sjukdom.
Livingstone möter Stanley
Någon tid efter Livingstones ankomst till Udjidji
utspelades en av de mest dramatiska episoderna i
Afrikas upptäcktshistoria. En av Livingstones män kom
plötsligt rusande mot sin herre ropande: »En
engelsman kommer.» Det var Stanley, en annan av
Afrika-forskningens store, som av tidningen New York
He-rald sänts till Afrika för att söka reda på Livingstone.
Och sällan har en hjälp varit så av behovet påkallad.
Stanley sökte nu förmå Livingstone att med honom
återvända till England, men innan problemet om
Nilens källor blivit löst, ville Livingstone inte lämna
Afrika. De båda forskarna företog nu tillsammans en
färd till nordändan av Tanganjika, där man förgäves
sökte sjöns avlopp. Härefter drog Stanley mot
öster, och Livingstone bröt upp för att undersöka
trakten kring Bangweolosjön, där enligt hans åsikt Nilens
källor måste ligga.
Av umbäranden och sjukdom hade dock hans
krafter brutits, och han måste bäras stora delar av vägen.
I april 1872 hade man kommit fram till Hala,
hövdingen Chitambos by på sydsidan av Bangweolosjön,
då Livingstones krafter var uttömda. En av de första
dagarna i maj slutade han sitt liv. Hans hjärta
begrovs under ett träd i Afrikas jord, men hans kropp
fördes, balsamerad, i en urholkad trädstam av hans
trogna tjänare till kusten, som de nådde efter nio
månaders farofylld färd, ett storslaget bevis på den
tillgivenhet som Afrikas apostel förvärvat bland de
infödda. Från Sansibar fördes hans kropp till England
och bisattes i Westmister abbey i London.
Livingstones betydelse som upptäcktsresande kan
knappast överskattas. Hans djärva färder längs
Sam-besis övre lopp, till sjöarna Njassa och Tanganjika
och genom väldiga landområden däromkring blev
grundläggande för hela den vidare utforskningen av
Afrikas inre.
Största intryck på eftervärlden har dock
Livingstones personliga egenskaper gjort. Utan tvekan tog
han även de största risker i sitt självuppoffrande
arbete för slaveriets utrotande och väckte en världsopi*
nion mot arabernas brutala slavjakt i Afrika.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
