Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljud — hörbara vibrationer - Ohörbara toner. Ultraljud - Ljus — hur kan vi se färger och föremål? - Ljusets hastighet - Ljuset är ett elektromagnetiskt fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUS 2183
50 ooo per sek., varvid signalens varaktighet
begränsas till ca 1/1 ooo sek. Härefter omkopplas sändaren
automatiskt till mottagning, varpå ekot på lämpligt
sätt registreras så, att den förflutna tiden och därmed
vattendjupet direkt kan avläsas.
Dessa exempel antyder, att ultrasonor-tekniken
-om den också inte kan drivas därhän att den i likhet
med trumpeterna utanför Jeriko kan få stadens
murar att falla — ändock kommer att sätta åtskilliga
spår i framtidens tekniska utveckling.
HUR KAN VI SE FÄRGER OCH FÖREMÅL?
LJUS, Ljusfenomenen och strålningen hör till ett av
fysikens allra intressantaste kapitel och utgör i
själva verket - alldeles oavsett människans synsinne
och vad detta har kunnat uppenbara - det verktyg
med vars tillhjälp man kunnat tränga djupast vid
utforskandet av materiens innersta byggnad.
Läran om ljuset kallas optfk. I mera inskränkt
mening avser man med optik dock huvudsakligen
kunskapen om det synliga ljuset och dess egenskaper.
Optiken utgör enligt denna definition endast en liten del
av det forskningsområde som kallas strålningslära och
som omspänner hela raden av strålningsfenomen, från
de längsta förekommande radiovågorna om flera mils
längd till de kortaste s. k. kosmiska strålarna, vilkas
längd mätes i miljondelar av en miljondels millimeter.
Gemensamt gäller för alla dessa strålningsarter, att
de är av elektromagnetisk natur och att de genom
tomrummet fortplantar sig rätlinigt och med en
gemensam hastighet, ljusets.
Ljusets hastighet
Den som först (1675) erhöll ett värde på ljusets
hastighet var den danske astronomen Römer. Ännu
på hans tid ansåg man, att ljuset över huvud taget
inte behövde någon tid för att utbreda sig. Men Römer
hade vid sina systematiska undersökningar av
Jupi-termånarnas förmörkelser observerat vissa periodiska
oregelbundenheter, som uppenbart sammanhängde
med det under året varierande avståndet mellan
jorden och Jupiter, och nödgades därför antaga en
visserligen enorm men dock begränsad ljushastighet.
Han bestämde denna till i runt tal 300 ooo km per sek.
Om ljusets natur visste man dock fortfarande
ingenting. Enligt Newtons [njo’tn] emissionsteori av 1672
skulle ljuset bestå av små partiklar, som utslungades
av varje lysande kropp, men enligt Huygens teorier
av 1678 och 1690 vore ljuset i stället att betrakta som
ett vibrationsfenomen, lokaliserat till etern. Genom
andra forskares arbeten fördes vibrationsteorin
småningom till seger. Dock kan Newton anses ha fått en
viss upprättelse genom de senaste årtiondenas
forskning, enligt vilken åtminstone de mest kortvågiga
strålarna har egenskaper som mera liknar
partikelskurars än vågors. Denna ljusets dubbelnatur
sammanhänger med att vi, när det gäller fenomenen i
mikrokosmos, inte kan använda samma grova
åskåd
ningar som gäller vår egen omvärld. Vi kan t. ex.
inte med något slags fysikalisk analogi definiera
begreppet »liten partikel». Företeelserna härvidlag syns
i stället upplösa sig i ett slags fysikalisk matematik
utan samband med någon materiell åskådning.
Ljuset är ett elektromagnetiskt fenomen
Den som framförde den numera vedertagna
elektromagnetiska ljusteorin var engelsmannen Maxwell i
avhandlingar av 1865 och 1873. Vad som hade antytt
ett samband mellan ljus och elektromagnetism var
iakttagelsen, att förhållandet mellan elektrostatiska
och elektromagnetiska enheter utgjorde vissa
poten-ser av ljushastigheten och att som följd härav de
elektromagnetiska vågornas hastighet var identisk
med ljushastigheten. Genom den av Lorentz på
1890-talet framförda elektronteorin fick Maxwells
arbete sin nödvändiga komplettering, och man erhöll
på detta sätt stommen till den lärobyggnad med vars
tillhjälp själva ljusalstringen hos en glödande kropp
kunde förklaras. Ljus alstras sålunda genom den
energi hastigt oscillerande elektroner avger till den
Fig. 1. Römers bestämning av lj‘usets hastighet. Figuren visar
två observationstillfällen med ett halvårs mellanrum. I första
fallet befinner sig jorden i E och Jupitermånen i M.
Tidpunkten för månens inträde i Jupiters skugga kunde noggrant
bestämmas, likaså kunde man beräkna, när månen efter ett
halvår, då jorden befann sig i Ej, vid någon av sina passager
åter skulle förmörkas. Härvid befanns förmörkelsen vara
fördröjd nära I ooo sekunder. Då skillnaden i
observations-avstånd är ca 300000 ooo km, måste ljushastigheten vara omkr.
300 OOO km/sek.
Fig. 2. Ett föremål
på bottnen av ett
vattenfyllt kärl
synes dels
uppåtlyf-tat, dels förflyttat
närmare åskådaren.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
