Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läkekonsten — till skydd för hälsa och liv - Hippokrates och Galenos - Kritik och forskning visar nya vägar - Bakterieforskningen revolutionerar läkekonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 1 8 LÄKEKONSTEN _______________________________
synpunkter under flera hundra år att stå oemotsagda.
Det föll ingen in att tvivla på vad Galenos förkunnat.
Inte förrän in på 1500-talet nådde den medicinska
vetenskapen så långt, att den började ta avsteg från
Galenos dogmer. Den stora auktoriteten hade varit
för stor, hans auktoritet hade hämmat utvecklingen
i hög grad.
Kritik och forskning visar nya vägar
I början av 1500-talet uppträdde emellertid en rad
män som hade skarp iakttagelseförmåga och kritisk
inställning till gamla auktoriteter. Med dem gjorde
läkekonsten snabbt stora landvinningar och började
dess utveckling till en modern vetenskap. Så gjorde
Andreas Vesalius (1514—1564) född i Bryssel,
professor i anatomi och kirurgi i Padua, ett nydanande
arbete inom anatomin. Han var den förste som bröt
med Galenos’ läror, sedan han genom dissektioner
på lik visat att människokroppens byggnad inte
överensstämde med vad Galenos lärt. Han kunde genom
sina undersökningar visa att Galenos sannolikt
aldrig dissekerat en människokropp utan att hans läror
var grundade på analogislut från erfarenheter på
undersökningar av djur. Stimulerade av Vesalius’
upptäckter följde en rad anatomer på den inslagna vägen
och härigenom lades en fast grund av korrekt
kunskap om människokroppens byggnad, en grund som
den vetenskapliga medicinen sedan kunde bygga på.
Inom den praktiska läkekonsten kom Ambroise
Paré (1510-1590), en fransk militärkirurg, att ta
avstånd från de galenska lärorna och slog därmed
en ny bräsch i det galenska systemet. Enligt den
klassiska behandlingsmetoden skulle man gjuta kokande
olja i skär- och sticksår. Under en militär expedition
tog oljan slut för Paré. Han blev därför tvungen att
avvika från vedertaget bruk ifråga om
sårbehandlingen och kunde endast förbinda såren med rena bindor.
Han tillbragte en orolig natt, full av farhågor för hur
det skulle gå för de patienter, som inte fått den
riktiga behandlingen. Döm om hans häpnad när han
nästa morgon fick se dessa patienter pigga och
utvilade efter en natts stärkande sömn. Deras sår var rena
och fina. De patienter däremot som behandlats med
kokande olja var oroliga och sjuka, hade hög feber
och deras sår bulnade och varade sig.
Efter den upplevelsen slutade Paré att behandla
sår efter den galenska metoden och hade stor
framgång i sitt yrke. Hela hans strävan gick ut på att
lindra lidandet och han införde flera nya
behandlingsmetoder i detta syfte. Före Paré stillades t. ex.
blödningen vid amputationer genom att man brände
sårytorna med glödande järn, en mycket smärtsam
metod, eftersom man inte kände till narkos. Paré
började dra fram de blödande artärerna ur såret och
binda om dem med en tråd, i princip den metod som
moderna kirurger använder sig av.
I början av 1600-talet upptäckte och klarlade
engelsmannen William Harvey (1578-1657)
blodomloppet, en upptäckt av enorm betydelse för
läkekonstens utveckling. Han förutsåg också de finaste
förbindelserna, kapillärerna, mellan artärer och vener (se
artikeln Blod, fig. 4), även om det inte blev
honom förunnat att direkt visa deras förekomst. Denna
upptäckt gjordes först någon tid efter hans död av
en italiensk vetenskapsman.
Fler och fler läkare följde den inslagna vägen,
gjorde egna, noggranna iakttagelser, prövade kritiskt
de gamla lärorna och godtog ingenting som inte stod
sig inför deras kritiska prövning. Till dessa stormän
på sitt område hör den engelske klinikern Thomas
Sydenham (1624-1689), som givit en rad
föredömliga och fullständiga beskrivningar av olika
sjukdomar och anvisningar om behandling. Hans
grundprincip för all behandling var att hjälpa den sjuka
organismens egen strävan att läka sjukdomen.
Bakterieforskningen revolutionerar läkekonsten
Under 1800-talet och 1900-talet har utvecklingen
varit explosionsartad. Man behöver bara tänka på
bakteriologins utveckling, en av de största
revolutionerna i medicinens historia, med namn som Louis
Pasteur [-ö’r], Robert Koch, Paul Ehrlich m. fl.
(se Bakterier). Som en följd av bakteriologins
utveckling kom så möjligheten att framställa serum,
först realiserat omkr. 1890 av Emil von Behring
som då framställde ett användbart difteriserum.
Kirurgin gjorde stora framsteg sedan den österrikiske
kvinnoläkaren Ignaz Philipp Semmelweis vid
mitten av 1800-talet visat att barnsängsfebern överfördes
från kvinna till kvinna av förlossningsläkarna och
kunde förebyggas genom noggrann handtvätt och
hygien, och än mer genom den skotske kirurgen
Jo-seph Listers banbrytande arbete. Semmelweis rönte
ingen uppskattning utan blev tvärt om utsatt för en
intensiv förföljelse från sina kolleger och dog i misär.
Lister utgick från Pasteurs rön ifråga om bakterier
och försökte förhindra infektioner genom att använda
antiseptiska medel. Nästa steg på denna väg var
införandet av aseptiska principer inom kirurgin (se
An-tiseptik).
Bakteriologins utveckling utlöste också ett intensivt
forskningsarbete med syfte att framställa mediciner
som dödade bakterierna utan att skada människan,
när hon tog in dem. Den första större framgången på
detta forskningsfält noterades av Paul Ehrlich, då
han lyckades framställa ett verksamt medel mot
syfilissmittämnet. Under de senaste decennierna har
vi fått uppleva en eruptionsartad utveckling på detta
område och fått en mängd nya medel (se artikeln
Antibiotika).
Är 1895 upptäckte den tyske fysikern Wilhelm
Conrad Röntgen de s. k. röntgenstrålarna och
där
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
