Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnetism — en hemlighetsfull naturkraft - Jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2238 MAGNETISM
ATTRAKTION
Varje magnet omger sig med
ett s. k. kraftfält. Om man
lägger en tunn glatt skiva
direkt på magneten och siktar
järnfilspån på skivan, blir
spå-nen tillfälliga små magneter,
en sorts kompassnålar, som
visar den magnetiska kraftens
riktning i varje punkt. Där
kraften är stor, packar spånen
ihop sig mera tätt. Spånen ger
en åskådlig bild av fältet med
dess kraftlinjer, som går från
magnetens nordända till dess
sydända. Om två stavmagneter
placeras med oliknämnda
poler mot varandra (nord mot
syd), blir fältet särskilt
intensivt mellan de två närbelägna
polerna. Detta syns tydligt av
bilden liksom att tätheten är
stor nära magnetens yta och
särskilt vid dess poler.
positivt eller negativt. Ett järnstycke däremot kan ej
ha endast »nordmagnetism» - dess andra ända är då
samtidigt sydmagnetisk.
Om en stång av mjukt järn (järn med mycket liten
kolhalt) införes i en strömgenomfluten spole, blir den
magnetisk. Stången kan göras kraftigt magnetisk
(genom en stark ström i en spole med många varv), men
den förlorar nästan all magnetism, då strömmen
bry-tes. En härdad stång av stål (järn med något större
kolhalt, J/2-IJ/2 %) magnetiseras på detta sätt mindre
starkt, men den kvarhåller största delen av sin
magnetism även efteråt. Särskilt gäller detta om
koboltstål med en halt av 35 % kobolt. Denna stålsort har
kommit till användning i de permanenta magneter
som ingår i tändapparaterna till förbränningsmotorer.
I andra typer av permanenta magneter användes ofta
dessutom volfram eller titan som
legeringsbestånds-del. Nyligen har ännu bättre material för
permanent-magneter utexperimenterats. Man har bl. a. kommit
fram till en legering med 8 % aluminium, 14 % nickel
och 24 % kobolt. Denna legering har utomordentliga
permanentmagnetiska egenskaper. Samma gäller om
»platinastål» (78 % platina, 22 % järn).
Som framgår av art. Elektriska maskiner
sammanhänger alla våra elektriska motorers och generatorers
verkan med magneters spänningsinducerande förmåga
(enl. Faradays och Maxwells induktionslag). Ett
magnetfälts flödestäthet (induktion) B mätes i enheten
Gauss, varvid B = 10 000 å 20000 »kraftlinjer per
kvadratcentimeter» är ett vanligt värde. Induktionslagen
utsäger, att den i en rörlig ledare inducerade
elektro-motoriska kraften i volt räknad är lika med B-l-v io-8,
dvs. om en ledare med längden Z = 10 cm rör sig
vinkelrätt mot fältet med en hastighet av v = 100
cm/sek., induceras mellan dess ändpunkter en
elektro-motorisk kraft av 0,1 volt, om B = 10 000.
Den magnetiska fältstyrkan hos en elektromagnet
bestämmes av den »magnetomotoriska kraften», som
kan tecknas 0,4 nN • i, där N är lindningsvarvtalet och
i strömstyrkan i ampere. Denna magnetomotoriska
kraft är för en sluten järnkärna med konstant
tvärsnitt lika med (Bl): p-, där l är kraftlinjernas längd i
cm. Järnets magnetiska permeabilitet betecknas med
«. Denna permeabilitet är dock ej på långt när
konstant utan avtar vid högre magnetisering
(»mätt-ning»). Ett vanligt maximivärde på är 800.
Om man experimenterar med starka magneter eller
går intill en stor generator med kraftiga fältmagneter
(se Elektriska maskiner), bör fickuret ha lämnats
utom räckhåll för den magnetisering av dess ståldelar
som sker på nära håll. I annat fall kommer den
alstrade magnetismen att påverka urfjädern, med påföljd
att urverket råkar i olag.
Jordmagnetism
Den största magnet vi disponerar över är jorden
själv. Dess fältstyrka är dock tämligen svag, i
medeltal endast ca Gauss. Ursprunget till det
jordmagnetiska fältet är dock höljt i ett dunkel, som först på
senare år börjat skingras. Vi kan icke förklara
jordmagnetismen med hänvisning till att jorden till stor
del består av ferromagnetiska ämnen, eftersom
temperaturen i jordens inre ligger långt över den s. k.
curiepunkten för järn, dvs. den temperatur vid
vilken järnet övergår i omagnetiskt tillstånd. Ännu
klarare framstår förhållandet, om vi tänker på solen, som
ju till alla delar är gasformig men likväl har ett
magnetfält, vars intensitet är 86 gånger jordens.
Den engelske fysikern A. Schuster framförde redan
1891 den tanken att magnetismen är en inneboende
egenskap hos alla roterande kroppar. Denna teori har
fått ett visst stöd år 1947 genom en undersökning av
nobelpristagaren i fysik 1948, P. M. S. Blackett. Enligt
Blackett är fältintensiteten proportionell mot rota-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
