Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mann, Thomas — konstnär och borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2252 MANN
Thomas Mann har levat ett utifrån sett lugnt och borgerligt
liv i kretsen av en stor familj — men hans barn kallade honom
sins emellan »trollkarlen». I själva verket vet han mer än de
flesta om konstnärskapets kyla och demoni, ett tema som
han virtuost har varierat i sitt författarskap, från de tidigaste
novellerna till ålderdomens mäktiga romaner.
KONSTNÄR OCH BORGARE
Mann, Thomas (f. 1875), är samtidens mest
berömde tyske författare och erhöll 1929 nobelpriset i
litteratur. Han föddes i Lübeck, där fadern var
köpman och senator. Föräldrarna ville, att han skulle gå
in i firman, men hans håg låg åt annat håll. Efter några
år av oro och osäkerhet gav han 1898 ut
novellsamlingen Lille herr Friedemann, som vittnar om en starkt
pessimistisk livsuppfattning. 1901 slog han igenom
med Buddenbrooks, en stor släktroman, vars
borgerliga miljöskildring bygger på intryck och minnen från
hans egen barndom i Lübeck. Därefter följde en
samling noveller, bland vilka framför allt märkes T onio
Kroger, som diskuterar konstnärslivets problematik.
Konstnären och diktaren, sådan ThomasMann härser
honom, känner sig stå utanför verkligheten, han lider
av en olycklig kärlek till »livet i dess förföriska
banalitet». Samma smärtsamma upplevelse av
motsättningen mellan liv och konst biktar Thomas Mann i
novellen Tristan. I romanen Hans kunglig höghet (1909)
har han nått fram till försoning med livet, men
att harmonin blott var tillfällig framgår av det
följande arbetet, novellen Döden i Venedig (1913), där
klyftan mellan konsten och livet åter öppnar sig.
Sa-natorieromanen Bergtagen (1924) är en stor
uppgö
relse mellan de olika tendenser som brottas inom
diktaren, mellan »sympatin för döden» och kärleken till
livet och förnuftet. Det är de senare makterna som
utgår med segem; denna Thomas Manns »omvändelse»
återspeglas också i den strax efteråt skrivna
essaysamlingen Die Forderung des Tages, ett inlägg för
humanism, förnuft och målmedvetet kulturarbete, snarast i
socialistisk anda. Berättelsen Mario och trollkarlen
utkom 1929.
Redan 1925 hade Thomas Mann emellertid
påbörjat det arbete som är hans hittills största i såväl
kvantitativt som kvalitativt hänseende, nämligen den
bibliska romanen om Josefs levnadsöde. Detta djärva
försök att rekonstruera en del händelser och gestalter i
Första Mosebok har resulterat i ett verk som av många
betraktas som Thomas Manns förnämsta. Första
delen, Jakobs upplevelser, utkom 1933, och sedan följde
Den unge Josef, Josef i Egypten och Josef, försörjaren
(1943). Thomas Mann framträder här som en
utfors-kare av människans yttersta gränser och av
betingelserna för hennes civilisatoriska verksamhet. Lärdom
och djupsinne förenas med färgrik berättarkonst och
psykologisk skärpa. Bland Thomas Manns senare
arbeten märks den utomordentliga Goetheromanen
Lotte i Weimar, den indiska fabeln De ombytta
huvudena och framför allt den stora musikerromanen
Doktor Faustus (1947). Den är en ny variation på ett
evigt tema, men hjälten, den geniale komponisten,
som slutar i vansinne liksom Nietzsche, är inte såsom
hos Goethe en representant för mänskligheten utan
för de krafter i Tyskland som i demoniskt
förintelsebegär självmant bereder sin egen undergång.
Manns bildning kan kallas universell. Det finns
inte många kulturområden där han inte har nära nog
en fackmans kunskaper. Sin djupa förståelse för
musikens väsen har han visat nästan överallt i sitt
författarskap och särskilt i sina analyser av verkliga
eller fritt uppdiktade kompositioner. Men han har
också känt sig förpliktad att då och då säga sitt ord i
dagens politiska och sociala frågor. Under första
världskriget gjorde han »sin värnplikt med tankens vapen»
genom att hävda konservativa ideal.
Weimarrepubli-ken gav han sitt stöd som god demokrat, och när
Hitler kom till makten flyttade han utomlands. Under
andra världskriget bodde han i USA. Han blev
amerikansk medborgare och var samtidigt självskriven till
posten som den tyska emigrantlitteraturens samlande
gestalt. I tal och skrift verkade han med stort nit för
att befria sina forna landsmän från tyrannerna, vilket
bidrog till att ytterligare stärka hans anseende inom
de demokratiska länderna. År och arbete har inte
nämnvärt tärt på hans spänstighet och
fabulerings-lust. Ännu i sin ålders höst har han med sin vanliga
underfundighet i Den helige syndaren gett sin egen
version av det komplicerade blodskamsmotivet i
me-deltidslegenden om påven Gregorius.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
