Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mannerheim, Carl Gustaf — marskalken av Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNERHEIM 2253
MARSKALKEN AV FINLAND
Mannerheim, Carl Gustaf (1867-1951),
marskalk av Finland och 1944-46 finsk statspresident.
Den 27 januari 1918, dagen före det röda upprorets
utbrott, fick general Mannerheim i Vasa mottaga en
liten papperslapp, som smugglats genom de röda
linjerna. På detta papper hade senator Svinhufvud i
största hast skrivit ner finska regeringens fullmakt för
Mannerheim att som överbefälhavare organisera en
krigsmakt och återställa ordningen i landet.
Uppgiften var den svårast tänkbara, då de
upproriska förfogade över talrika, väl beväpnade förband
understödda av rysk militär, medan den lagliga
regeringen endast hade att lita till nybildade, otillräckligt
utrustade skyddskårer. Men den nye överbefälhavaren
gick till verket med järnhård energi. Redan samma
dag som upproret börjat i Helsingfors, lyckades han
med i hast sammanrafsade bondehopar överrumpla
och avväpna de ryska garnisonerna i Vasa med
omnejd och fick därmed ett nödtorftigt vapenförråd.
Sedan började ett febrilt arbete. De frivilliga, som
strömmade till, organiserades i provisoriska förband och
fick en första övning. Vapen och ammunition
anskaffades under stora svårigheter, och trupperna försågs
med nödig utrustning och proviant.
På synnerligen kort tid lyckades så Mannerheim
skapa en »vit» armé, som förmådde hejda den röda
framryckningen, och redan i början av mars inledde
han den stora offensiv söderut som skulle kulminera
i Tammerfors’ fall.
Mannerheims mening var att föra kampen till slut
utan främmande inblandning, men av hänsyn till
södra Finlands befolkning böjde han sig för regeringens
önskan om tysk hjälp. Efter inbördeskrigets slut, som
otvivelaktigt påskyndades genom Tysklands
ingripande, blev emellertid det tyska inflytandet så starkt,
att Mannerheim begärde sitt avsked. Tysklands
nederlag och dess följder för Finland kallade åter fram
Mannerheim till ledningen, och då Svinhufvud
avgick som riksföreståndare, blev Mannerheim hans
efterträdare. Generalen visade nu betydande
statsmannaegenskaper. Han åstadkom genom skickliga
förhandlingar ett bättre förhållande till segrarmakterna,
och han bidrog verksamt till landets återhämtning
genom att skaffa lån och livsmedel västerifrån. Efter
Ståhlbergs val till president 1919 drog sig
Mannerheim tillbaka till privatlivet och ägnade sig de
närmaste åren åt sociala uppgifter. 1931 inträdde han
emellertid som ordförande i försvarsrådet och
organiserade den betydande finska upprustningen under
30-talet liksom påbörjandet av ett befästningssystem
(»Mannerheimlinjen») på Karelska näset och norr om
Ladoga. Arbetet kom att sättas på prov vid det
ryskfinska vinterkriget 1939—40. Mannerheim utsågs till
Mannerheim var finsk överbefälhavare i tre krig mot
kommunismen — »vit» general i inbördeskriget 1918, direkt mot
Sovjet 1939 och 1941 — för att slutligen 1944 få uppleva ironin
i att väljas till president i ett sovjetberoende Finland.
överbefälhavare och ledde med framgång och
skicklighet försvaret och det till slut oundvikliga återtåget.
Då det andra kriget utbröt 1941, ställdes Mannerheim
åter i spetsen för den finska försvarsmakten. Under
intryck av de stora begynnelseframgångar som snabbt
förde de finska arméerna långt över 1939 års gränser
till floden Svir på andra sidan Ladoga utfärdades i
hans namn den beryktade dagorder vari de storfinska
krigsmålen preciserades. Mannerheims personliga
inställning till erövringspolitiken har emellertid varit
omtvistad. Att han känt det påtvungna
vapenbrödraskapet med det nationalsocialistiska Tyskland som en
börda, förefaller uppenbart. Det var därför också
naturligt, att det blev han som erhöll det svåra
uppdraget i juli 1944 att som Finlands president och
överbefälhavare söka lösgöra Finland ur kriget.
Carl Gustaf Mannerheim tillhörde en på båda sidor
om Bottenhavet bosatt friherrlig ätt. Sin första
utbildning fick han i en rysk kadettskola. 1906-08
företog han en betydelsefull upptäcktsfärd tvärs över det
ryska Asien (skildrad i Till häst genom Asien), och
under första världskriget var han före sammanbrottet
1917 befälhavare över en rysk kavalleridivision. Sitt
liv har han skildrat i den delvis postumt utgivna
självbiografin Minnen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
