Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mission — kristendomens väg till folken - Även Sverige har varit ett missionsfält - Katolikerna länge ensamma på de nya missionsfälten - Protestanterna kom med så småningom - Världsmissionens århundrade - De stora namnen - I Kina och Indien. Svenska insatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2320 MISSION _________________________________________
övringar. Därmed var vägen stängd utåt världen.
Medeltidskyrkan syntes för alltid begränsad till själva
Europa. Missionen såg ut att alldeles stanna av. Det
var endast några enstaka hjältemodiga tiggarmunkar
som vågade sig ut över gränserna, bland dem den
helige Franciscus själv, som en gång predikade till och
med för själve sultanen av Egypten. Korstågens
»mission» blev ju i religiöst hänseende i stort sett
misslyckad.
Katolikerna länge ensamma på de nya missionsfälten
Nya tiden skapade genom de geografiska
upptäckterna ett nytt läge, först och främst för de stora
katolska sjömakterna. Tiggarmunkar drog ut till
Sydamerika, och en av jesuitordens främste, Frans Xavier,
avreste med en tapper skara till Indien och Japan.
Bröderna fortsatte efter ledarens död till Kina. Det var
emellertid inte ett arbete som gick på djupet, även om
tusentals hedningar lät döpa sig. Den nya religionen
blev till slut alldeles förbjuden i Östasien. -
Varaktigare blev resultaten i Sydamerika, där bl. a. den
märkliga »jesuitstaten» Paraguay utomordentligt skickligt
organiserades och förvaltades. Med latin och
idrotts-övningar och vänligt bemötande för övrigt lyckades
jesuiterna kultivera de tämligen förslappade
indianstammar, som de där med faderlig myndighet
sammanförde till ett litet rike. - Efter en period av
tillbakagång på 1700-talet har den katolska missionen
åter blomstrat upp under senaste århundradet. Under
ledning av en särskild styrelse, den s. k. Propagandan
i Rom, upprättad redan 1622, utföres ett mycket
betydande missionsarbete. Från katolsk synpunkt är ju
även de protestantiska länderna missionsfält likaväl
som icke-kristna länder.
Protestanterna kom med så småningom
Lutheraner och reformerta var däremot till en
början just inga missionsvänner. Synkretsen var länge
ganska begränsad och läget därhemma ofta alltför
kritiskt för att tillåta någon mission. Dessutom hade
protestanterna inga främmande besittningar den första
tiden. I de små nordamerikanska kolonierna
betraktade puritanerna ofta indianfolken ungefär som Israel
en gång såg på kanaanéema: de skulle till Herrens ära
utrotas. Dock må här nämnas några små insatser: den
svenska missionen i Delawarekolonin under ledning
av prästen Johan Campanius samt den nitiske
engelsmannen John Eliots mission. Eliot verkade till sin
död 1690 i 50 år som »indianernas apostel» bland
rödskinnen och översatte också bibeln till mohikanernas
språk.
Men de protestantiska ländernas kolonier växte
snabbt ut över hela jorden. Pietister, hermhutare och
metodister förklarade sig villiga att träda in som
kristendomens budbärare på de nya fälten. Ett gott
exempel är Christian Friedrich Schwartz’ verksamhet
bland tamulerna i Indien i slutet av 1700-talet. »Fader
Schwartz» var mönstret för en missionär: klok och
praktisk, osjälvisk och hängiven. Han lärde de
europeiska herrarna respekt för sina undersåtar. Han var
allas »räddare, välgörare, fader och försörjare under
goda och onda dagar, i krigs- och fredstider».
Världsmissionens århundrade
Den evangeliska väckelsen vid 1800-talets början
förde också med sig en stark hänförelse för missionen.
Samtidigt ändrade denna karaktär. Det blev nu inte
bara fråga om enstaka hjältedåd av några få
»religionens äventyrare». Nu kan man tala om en verklig
världsmission med bestämd planläggning och
organisation på basis av ett gediget förberedande arbete i
hemlandets missionssällskap och
utbildningsanstal-ter. Kyrkorna själva liksom frikyrkosamfunden tog
hand om missionen såsom en självklar religiös plikt.
Inom församlingsarbetet började missionsföreningen
eller -kretsen få sin givna plats och arbetsuppgift. På
stora världskonferenser (t. ex. i Edinburgh 1910) har
kyrkorna och missionssällskapen samarbetat.
Internationella missionsrådet har efter första världskriget
varit ett slags styrelse för detta samarbete. Även
ungdomen har visat sig intresserad. Ett kristet
studentvärldsförbund har bildats (på mötet i Vadstena 1895),
där doktor John Mott från USA varit den drivande
kraften.
De stora namnen
De namn, som skrivits på den evangeliska
mis-sionshistoriens blad, har också burits av en rad ädla
personligheter. »Söderhavets apostel», den tappre
John Williams, »de hundra öamas hjälte», seglade
i början av 1800-talet omkring med sitt skepp Fridens
budskap bland Samoaöarna och andra av Australiens
ögrupper, tills han förolyckades vid besöket hos en
kannibalstam på Nya Hebriderna 1839. Välkända är
David Livingstones (se d. o.) resor i Afrika och det
dramatiska mötet mellan honom och amerikanen
Henry Stanley, som sedan också han blev en berömd
upptäcktsresande. Livingstone är Afrikas store
apostel, »den vite välgöraren», som inte blott lagt
grunden till den inre Af rikamissionen och utfört stora
for-skarbragder (upptäckten av Victoriafallen) utan även
kämpat för den ohyggliga slavhandelns avskaffande.
En värdig efterträdare i Afrika har Livingstone fått i
läkarmissionären, teologen, filosofen och musikern,
professor Albert Schweitzer (se d. o.).
I Kina och Indien. Svenska insatser
Kinas apostel är den outtröttlige James Hudson
Taylor (död 1905), som efter oerhörda lidanden och
svårigheter lade grunden till den märkliga
Kina-in-landsmissionen. I anslutning till denna har sedan bl. a.
den svenske missionären Erik Folke arbetat. Boxar-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
