Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Molière, Jean-Baptiste — Frankrikes störste komediförfattare - Från skådespelare till dramatiker - Naturens och det sunda förnuftets författare - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2332 molière
Ovan ses den klassiska scen då hycklaren Tartuffe blir
överraskad under ett försök att förföra sin välgörares hustru, som
han har ansatt med hela sin spetsfundiga övertalningskonst:
Som sagt, av samvetet bör ej bekymmer vållas.
Jag er bedyra kan att allt skall hemligt hållas.
När ingen något vet, hörs heller intet knyst
och man ej syndar alls, om blott man syndar tyst.
Herr de Pourceaugnac är en av de pjäser där Molière helt ger
sig leklusten i våld, en renodlad fars som ger stort utrymme
åt burleska mellanspel med dans, sång och musik av
fantastiskt utstyrda figurer. Här är det två charlataner som försöker
övertyga herr de Pourceaugnac om att han är farligt sjuk,
ända till dess han skräckslagen tar till flykten, förföljd av en
hel hord läkare med lavemangssprutor i händerna.
personliga beskydd lyckades Molière hävda sig mot
sina fiender.
Naturens och det sunda förnuftets författare
Ur sina många och brokiga upplevelser destillerade
Molière fram en brygd som än i dag inte förlorat något
av sin sälta och kraft. Den stora, allt behärskande
grundtanken i Molières verk är: natur, dvs. han
förhärligar den sunda, livsdugliga människonaturen
gentemot allt slags förkonstling, förfalskning och
onatur. Men han är inte som Rousseau revolutionär; hans
dyrkan av naturen tyglas av hans respekt för det
sunda förnuftet. Molières ideal är inte naturbarnet,
utan gentlemannen, »1’honnéte homme». Det är
avvikelserna från detta ideal han gisslar i nästan alla
sina pjäser.
I Tartuffe (Hycklaren) ger han en levande bild
av huvudpersonen, vars blotta namn för eftervärlden
står som sinnebilden för allt hyckleri, särskilt det
religiösa. Men Tartuffe är ingen blodlös »typ» - sådana
fanns det gott om i tidens skådespel - han är,
liksom Molières andra stora figurer, oerhört verklig i
sin hänsynslösa egoism och beräkning; man riktigt
ser och hör hur han spekulerar ut sina metoder, och
man avläser slående den inverkan han har på
omgivningen.
I L’Av are (Den girige) avslöjar Molière
girighetens väsen med ett strålande humör, i L’Ecole des
femmes (Äktenskapsskolan) höjer han det gamla
outslitna fars- och novellmotivet om den bedragne äkta
mannen upp till idédrama, där huvudpersonen, den
unga Agnès, står som naturens egen levande protest
mot tidens ängsliga skumraskmoral och småsinta
beräkning.
Odödliga prov på hans överlägsna farskonst är Les
Précieuses ridicules (De löjliga preciöserna), där de
fina maneren som enda mänsklig värdemätare
häcklas, och Le Malade imaginaire (Den inbillade sjuke),
en mitt i all galenskapen psykologiskt träffsäker bild
av den människotyp som är specialist på att
ständigt hitta på nya, intressanta sjukdomar hos sig själv.
Le Misanthrope
Djupsinnigast bland Molières komedier är Le
Misanthrope (Människohataren). Även detta motiv är
gammalt, men diktaren har förstått att i
huvudperso
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
