Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moln — molnformer och molbildning - Molnen klassificeras och får namn - Hur bildas molnen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2334 M0LN
Stra’tus (Dimmoln).
Nimbostra’tus (Regn- eller snömolntäcke).
D. Moln med stark utbildning i höjdled (den
övre gränsytans medelhöjd sammanfaller med
cirrus-nivån, den undre gränsytans medelhöjd 500 m).
Cu’mulus (Stackmoln).
Cumulonim’bus (Bymoln, åskmoln).
Av dessa tio molntyper uppträder cumulus och
cu-mulonimbus som isolerade molnmassor, medan
cir-rostratus, altostratus, stratus och nimbostratus
bildar mer eller mindre sammanhängande molntäcken.
Övriga molntyper kan uppträda både isolerade och i
sammanhängande täcken. 2
Huvudformerna beskrivs sålunda:
Cirrus eller fjädermoln är moln av fin struktur
med trådaktigt utseende utan egentliga skuggor, i o
allmänhet vita, ofta med silkesaktig glans.
Cumulus eller stackmoln: mäktiga molnmassor
med stark utbildning i höjdled, vilkas övre delar är
kupolformade och har utskjutande delar, under det
att basytan är nästan horisontal. De är sommarmoln,
uppkomna genom lokal uppvärmning och är därför
vanligast på middagen, då solen förmår
åstadkomma de uppåtstigande luftströmmar som bildar
cu-mulusmoln.
Stratus eller skiktmoln: ett likformigt dimliknande
molnlager.
Av dessa huvudformer finns en hel del arter,
varianter och övergångstyper.
Hur bildas molnen?
Förutsättningen för att dimma eller moln skall
uppkomma är, som förut antytts, att luften är
mättad med fuktighet. Denna betingelse existerar mera
sällan invid jordytan än högre upp i atmosfären, där
luften är kallare och sålunda inte kan hålla så
mycket vatten i ångform. Att lufttemperaturen avtar
uppåt, beror ytterst på att även atmosfären utstrålar
värme till den kalla världsrymden, varvid
temperaturfördelningen mellan olika luftskikt nära
sammanhänger med att lufttrycket avtar uppåt. Ett enkelt
resonemang skall tydliggöra detta speciella slag av
temperatur jämvikt.
Om vi innesluter en viss mängd luft i t. ex. en
lek-saksballong, vilken förses med termometer, skall
det visa sig, att temperaturen inne i ballongen
sjunker ca i°, när ballongen lyfts 100 m till väders.
Nämnda temperatursänkning beror på att luften
av-kyles, när den utvidgas. Tages ballongen åter ned
till jordytan, komprimeras luften så mycket, att dess
temperatur återigen stiger i°. Skulle luften i
ballongen vara något fuktig, kan man med kännedom
om fuktighetshalten lätt räkna ut den höjd till vilken
ballongen skall lyftas, innan nämnda fuktighet
börjar utskiljas i form av dimma; man har då nått den
Fig. 2. Den varma luftmassan driver över ett upphöjt
terrängparti, som ger impulsen till en uppström. Jfr nedanstående
spalt.
mot fuktighetshalten svarande kondensationsnivån,
dvs. undre molnhöjden.
Flertalet låga moln (typ C) och alla moln av typ
D bildas just så som nu beskrivits, nämligen genom
att varm och fuktighetshaltig luft tvingas upp eller
självmant stiger till en högre nivå och sålunda
automatiskt blir kallare. En dylik process äger
regelbundet rum längs de s. k. kallfronterna, där
framträngande kall luft lyfter upp den framförliggande varma
och fuktiga luften (jfr fig. 1). - En något
annorlunda beskaffad mekanik ligger till grund för
uppkomsten av isolerade stackmoln (typ D), exempelvis
en varm sommardag, när vindstilla eller endast svag
vind råder. Luften närmast jordytan upphettas då
starkt, särskilt över barmark och berggrunder. Man
kan härvid närmast marken observera ett
temperaturfall uppgående till kanske i° per meters
höjddif-ferens i stället för normalt i° per 100 m, vilket
sålunda innebär en instabil skiktning. Över de starkt
uppvärmda platserna uppkommer fördenskull
kraftiga vertikala luftströmmar, »termik», vilka ofta
ehuru långtifrån alltid leder till molnbildning.
Särskilt våldsamma uppvindar med en hastighet av 20
m/s och däröver samt med säker molnbildning som
följd uppstår, när temperaturfördelningen hos luften
ursprungligen är sådan, att termikeffekten till en
början hålles tillbaka. Ofantliga volymer uppvärmd
luft hinner därför samlas invid jorden, innan de
närmast överliggande, stabila luftskikten bryts igenom
av en s. k. termikblåsa. Härtill fordras ofta någon
form av »utlösning», t. ex. att den varma
luftmassan av vinden driver över ett upphöjt terrängparti,
som ger impulsen till en uppström. — I fig. 2 visas
schematiskt de olika stadierna hos ett dylikt förlopp.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
Fig. I visar en s. k. kallfront. Den varma och fuktiga luften
lyfts upp av ett framträngande kallare luftlager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
