Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monarki eller republik — statschef eller symbol - Första världskriget sopade bort åtskilliga kungahus - Monarkins ställning efter andra världskriget - Enväldiga och konstitutionella monarkier - Tre slags republiker - Diktaturen — caesarism i demokratisk klädnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2338 MONARKI och REPUBLIK
narkierna kastades över ända. Alla nybildade stater
valde dessutom den republikanska statsformen:
visserligen gjorde sig Finland och Litauen först till
kungariken och valde tyska furstar till regenter, men
Tysklands nederlag i världskriget förde
republikanis-men till seger även där. 1931 blev också Spanien
republik. Däremot var Ungern, där en riksföreståndare
under mellankrigsåren varit statsöverhuvud, till namnet
ett kungarike (Stefanskronan), och i det oroliga
Grekland återinsattes 1934 den avsatte konungen. I
Europa förekom det monarkistiska statsskicket före det
andra världskriget blott i de s. k. västerländska
demokratierna, med undantag för Frankrike och Schweiz,
samt vidare i Italien och de fem europeiska
Balkan-staterna; tilläggas må, att Norge vid
unionsupplös-ningen 1905 inte förrän efter folkomröstning införde
monarki. Sedan Brasilien 1889 på revolutionär väg
avskaffat kejsardömet, är numera alla de självständiga
amerikanska staterna republiker. Av de fåtaliga
monarkierna i övriga världsdelar störtades den
kinesiska kejsardynastin 1912 och efter italienarnas
ockupation den etiopiska 1936. Den senare återinsattes
emellertid 1942.
Monarkins ställning efter andra
världskriget
Under åren närmast före andra världskriget kunde
man i flera europeiska länder se tecken på en
renässans för den monarkiska tanken. Den konstitutionella
monarkin betraktades som ett värn mot diktaturer och
inre politiska strider av våldsam karaktär. Det
engelska kungadömet fick även en ökad betydelse som
den sammanhållande länken inom imperiet. Under
andra världskrigets första år accentuerades
uppskattningen av monarkin därigenom, att monarken i flera
av de länder som ockuperades av tyskarna blev
symbolen för motståndet och den nationella
frihetssträ-van. Mot krigets slut avtog emellertid denna
monarkiska känsla hastigt, och i flera stater övergick man
till republikanskt styrelseskick (Bulgarien, Italien,
Jugoslavien och Rumänien).
Enväldiga och konstitutionella monarkier
Bland monarkierna skiljer man mellan enväldiga
och konstitutionella. Den förra formen innebär en mer
eller mindre obegränsad maktfullkomlighet i
regen-tens hand, under olika tidsskeden motiverad
antingen med att konungen vore Guds ställföreträdare
(antik och medeltida teokratism) eller med att han vore
ett slags ägare av staten (patrimonium). Främst ur
upplysningstidens maktfördelnings- och
folksuveräni-tetsläror växte den nutida konstitutionella monarkin
successivt fram. Enligt denna har konungen lagligen
begränsade, främst blott verkställande befogenheter,
och hans reella makt har förskjutits till av
parlamentet beroende ministärer.
Tre slags republiker
Republikerna har i stort sett utformats efter tre
typer: USA:s med dess folkvalda och starka
presidentmakt; Frankrikes med dess av parlamentet valda
och av parlamentet beroende, svaga presidentmakt;
slutligen Schweiz’ kollektiva regeringssätt, där
presidenten utan att inneha särskilda prerogativ blott är
ordförande i den parlamentsvalda regeringen, bland
vars medlemmar ämbetet för övrigt går i viss
turordning. De sydamerikanska staterna samt i viss mån
bl. a. Finland och Weimarrepublikens Tyskland följde
den nordamerikanska modellen; Polen, Lettland,
Litauen, Österrike och Tjeckoslovakien valde den
franska typen, Sovjetunionen och Estland i huvudsak den
schweiziska. Med eller utan författningsändringar
om-bildades emellertid de baltiska staterna under
mellankrigsåren till ett slags presidentdiktaturer. Den ryska
republiken hade ju redan från början diktaturens
prägel, ehuru inte knuten till rådspresidentens ämbete.
Det nordamerikanska presidentämbetets renässans
under 1900-talet fr. o. m. »kejsar» Theodore
Roose-velt (1901-09) stod i anmärkningsvärd motsats till den
samtidiga utvecklingen inom de västeuropeiska
monarkierna, där parlamentarismens seger innebar, att
monarkernas tidigare maktställning kringskars.
Theodore Roosevelts släkting, Franklin Delano Roosevelt,
som 1945 avled under sin fjärde presidentperiod,
kunde ytterligare vidga presidentens inflytande.
Poincarés och Millerands ansträngningar att stärka
den franske presidentens ställning misslyckades
däremot.
Diktaturen — caesarism i demokratisk
klädnad
Den traditionella indelningen av jordens stater i
monarkier och republiker som företrädare för olika
styrelseskick, de förra som mer eller mindre
absolutistiska och de senare som demokratiska, har i våra
dagar förlorat sin reella grund. Den väsentliga
skiljegränsen går numera i stället mellan diktaturerna och
demokratierna och båda dessa styrelseformer kan
dölja sig bakom de skilda författningarnas rent
paragrafmässiga och formella utanverk. Det fullständiga
demokratiska genombrottet efterföljdes på sina håll
av förbittrade partistrider och en tillspetsning av
motsättningen mellan olika befolkningsgrupper, som
i spända situationer kunde paralysera hela samhället.
Ur denna splittring växte kravet fram att göra
statsmaskineriet effektivare och regeringsmakten
starkare. Särskilt påfallande är, att dessa antidemokratiska
krafter gjort sig starkast gällande i länder som saknar
demokratiska traditioner från äldre tid. Men inte ens
diktaturerna vågar i vår tid uppträda utan åtminstone
skenet av att vara uppburna av folkets breda massor
genom allehanda valanordningar; de utgör därigenom
en upprepning av de äldre enväldena.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
