Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik — rytmens och tonernas språk - Utomeuropeisk musik - Kyrklig och världslig musik under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIK 2379
för i första hand, att man verkligen är intresserad av
den, tycker om den. Men förstår man den? Det där
uttrycket »att förstå musik» begagnas ibland i
samband med »klassisk musik» eller, som det riktigare
heter, »seriös» (allvarlig) musik. Eftersom den bl. a.
syftar till fördjupning av uttrycket och finare artistisk
utarbetning av de musikaliska idéerna (vilket
förutsätter starkt självkritisk inställning hos kompositören),
har denna musik ett relativt svårtillgängligt och
ibland även komplicerat tonspråk med
svåröverskådlig uppbyggnad. För att kunna uppfatta den seriösa
musikens skiftningar fordras därför övning i lyssnande,
koncentration och lyhördhet men inte med
nödvändighet kunskaper om musikaliska termer,
musikhistoriska fakta osv., vilka dock i många hänseenden kan
bana väg för en djupare uppfattning av musiken.
Allra minst får man föreställa sig, att kunskaper i och för
sig är någon ofelbar väg till »musikförståelse».
Utomeuropeisk musik
Den som begåve sig ut på en resa till jordens alla
länder skulle säkert häpna över rikedomen på
musikaliska former och mångfalden av olikartade
instrument. Och skulle han ge sig tid att språka med
musikanter och sångare, finge han höra om musikaliska
regler och åskådningssätt, som vitt skiljer sig från
dem vi är vana vid i Västerlandet.
Hos en del negerfolk i Afrika och på många andra
håll betraktas sångerna som trollmedel, genom vilka
man vinner framgång eller god årsväxt. Vissa sånger
eller instrument kan därför vara förbehållna
särskilda tider på året eller särskilda grupper av människor.
Själva musicerandet är också alldeles olikt det vi är
vana vid. Att det skall låta »vackert» eftersträvas inte
i första hand eller inte alls, musiken beledsagas
tvärtom av höga rop och skrik, korta melodiska motiv
upprepas om och om igen till dess att musikanterna
råkar i extas.
Även på ett högre kulturstadium, t. ex. hos indierna
och siameserna eller hos de gamla kineserna, var (och
är delvis ännu) tonkonsten beroende av
utommusika-liska, främst religiösa faktorer. Musikinstrumenten
byggdes eller stämdes sålunda efter matematiska
principer, som utvanns ur spekulationer om
världsalltets uppbyggnad och varigenom för europeiska öron
säregna skalor uppstod.
Den utomeuropeiska musiken är alltså inte alls
enkel och »primitiv» utan invecklad och strängt
reglerad. En indisk vina-spelare måste t. ex. lära sig flera
hundra melodiska formler under sin fleråriga
utbildning. Men flerstämmig musik är sällsynt utanför
Västerlandet. Visserligen kan man både bland
naturfolken och i högre kulturer finna en sorts orkestrar eller
sångare som sjunger i olika tonhöjd, men det rör sig
då endast om tillfälliga eller oregelmässiga former för
flerstämmighet. Som en särskild egendomlighet
iakt
tar man, att stämmorna, som företrädesvis rör sig
parallellt, alldeles undviker tersintervallet, på vilket
den västerländska musiken till största delen bygger.
De gamla grekerna ägde en tonkonst av ganska
likartat utseende. Med sitt högt utvecklade statsskick var
det naturligt att de använde musiken som ett led i
uppfostran av goda medborgare. Sådana melodier
som ansågs befordra dygd och mod var därför
särskilt ansedda. Grekernas musikteoretiska system var
emellertid inte endast spekulativt utan även
matema-tiskt-experimentellt (mätning av stränglängder o. d.),
och deras idéer har inverkat på västerländskt
musik-tänkande långt in i nyaste tid - ännu omkring 1800
utgavs skrifter vilkas författare åberopade sig på
antika grekiska teoretiker.
Kyrklig och världslig musik under medeltiden
I Västerlandets romersk-katolska del dominerades
kyrkomusiken ända in på 1 ooo-talet av den
enstämmiga gregorianska koralsången (i rent liturgiskt
sammanhang kvarstår detta förhållande fortfarande - se
Kyrkomusik). Om medeltidens världsliga musik vet vi
föga, ty den motarbetades på kyrkligt håll, och några
notdokument finns därför inte bevarade i större
omfattning. På 11 oo-talet och senare skedde
märkliga ting inom musiken. Inom den kyrkliga tonkonsten
utvecklades flerstämmigheten, inte minst tack vare
uppfinningen av en ny notskrift, som direkt angav
tonhöjden genom notlinjer och senare även tonernas
tidsvärden. Föregångsländer var Frankrike och England,
varefter »ars nova» (den nya konsten), som dess
företrädare med berättigad stolthet kallade sin skapelse,
utvecklades till högsta fulländning på 1400-talet av
de s. k. nederländska skolorna till ett system med
invecklade regler om stämföring och samklang.
Den världsliga musiken under 1100- och
1200-talen, som mycket påminde om kyrkans gregorianska
koral, behöll länge sin enstämmiga struktur.
Riddar-tidens franska trovärer och trubadurer samt tyska
minne-sångare (Minne, kärlek) diktade sånger om
kvinnan och naturen, och mästersångama i Tyskland
bildade ett slags skrå, vars pedantiska regler för
sången segt höll sig kvar. De sista mästersångarskråna
upplöstes först under 1800-talet. Av all denna
musik finns mycket bevarat, delvis i egenartad,
ålderdomlig notskrift.
Mot slutet av medeltiden och under renässansen
erhöll instrumentalmusiken en alltmer självständig
prägel, och olika sorters notskrifter utvecklade sig, främst
för orgel, luta och klaver (cembalo, spinett, virginal,
klavikord), s. k. tabulaturer, vilka medelst bokstäver
m. m. angav greppen på instrumentet eller de
tangenter som skulle nedtryckas. (Greppskrift av sådan typ
används ännu för gitarr och dylika instrument.)
Denna tidiga instrumentalmusik bestod mest av
dansstycken och »översättning» till instrument av vo-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
