Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik — rytmens och tonernas språk - Kyrklig och världslig musik under medeltiden - Monodin och operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2380 MUSIK
Notskrift från 1400-talet till en graduale-text. (Obs. att
notlinjernas antal ännu är endast 4!)
kala, flerstämmiga satser (motetter). Även för den
världsliga vokalmusiken medförde 1500-talet en
livlig utveckling. Italiens och Englands madrigal,
Frankrikes chanson och Tysklands Lied fick nya drag,
tonmålande melodiska figurer, harmoniska effekter m. m.
En stor mängd betydande tonsättare var verksamma
under denna tid, och deras kompositioner finns i stor
utsträckning bevarade i tryck - konsten att trycka
noter spred sig snabbt under förra hälften av
1500-talet. De två mest betydande var italienaren
Giovanni Pierluigi Da Palestrina, vars mässor i sin
enkla och klara korsats togs som mönster av många
tonsättare in på 1800-talet, och Orlando Di Lasso,
nederländare till börden men musikaliskt sett en
kosmopolit, som skrev musik av alla arter.
Monodin och operan
Som vi sett behärskades tonkonsten ännu under
hela 1500-talet av den polyfona (flerstämmiga)
vokalmusiken. Under 1600-talet skedde med ovanlig
snabbhet två viktiga förändringar; vokalpolyfonins
övervikt uppvägdes av en ny musikstil, monodin, och
instrumentalmusiken uppnådde jämbördighet med
den vokala tonkonsten.
Man kan lätt föreställa sig vilken sensation det
väckte, när den nya solosångstilen lanserades av några
adelsmän i Florens år 1600. Liksom många andra
lärda på den tiden svärmade de för den antika
kulturen. Bl. a. hade det grekiska dramat starkt fängslat
dem, och de ville nu åstadkomma en modern
motsvarighet och samtidigt se till, att musiken på ett
noggrant sätt följde textens dramatiska och
känslomässiga skiftningar. Dessa krav, ansåg man, hade dåligt
tillgodosetts i den polyfona musiken, i vilken rent
musikaliska lagar fått råda. I monodin åter var
melodistämman (-stämmorna) det väsentliga, och
ackompanjemanget bestod endast av enkla ackord. De nya
idéerna togs upp överallt i Europa, inom både den
andliga och den världsliga tonkonsten (kyrkokonsert
och solokantat). Särskilt betydelsefull var utvecklingen
i Tyskland, där många betydande tonsättare verkade,
bl. a. Heinrich Schütz.
Monodins direktaste och märkligaste produkt var
operan (detta ord användes dock först vid mitten av
1600-talet). Dess tidigaste utveckling skedde helt
och hållet i Italien, där Claudio Monteverdi
skapade de första konstnärligt vägande musikdramerna
(se vidare Opera). - Hand i hand med monodin och
i viss mån en förutsättning för dess snabba spridning
uppstod ett nytt tekniskt hjälpmedel,
generalbasskriften. Emedan sångstämman blott skulle stödjas av
ackord, nöjde sig tonsättaren med att notera
basstämman jämte siffror, efter vilka ackorden
improviserades enligt vissa regler. Denna metod, som lika flitigt
brukades inom instrumentalmusiken, dominerade
tiden fram till ca 1750. Någon dirigent i modern
mening fanns inte, utan ledaren av den instrumentala
eller vokala ensemblen spelade själv generalbasen på
cembalon eller orgeln. Partitur började först under
1600-talet mera allmänt användas, men det kunde
även förekomma partiturliknande uppställningar av
flerstämmiga verk i form av orgeltabulatur. Under
samma tid blev det även normalt med 5-linjiga
notsystem, och därmed hade notskriften antagit det
utseende, som den med obetydliga förändringar
bibehållit in i vår tid.
Instrumentalmusiken gjorde ytterligare snabba
framsteg under 1600-talet. Violinen blev så
småningom huvudinstrumentet, och spelskickligheten på både
stråk- och biåsinstrument utvecklades. Även på detta
område gick till en början italienarna i spetsen.
Namn som Arcangelo Corelli och Antonio
Vi-valdi markerar viktiga landvinningar på
orkestermusikens område (Concerto grosso, violinkonserten).
1600-talet bevittnade även en rik odling av
orgelmusik (fuga, preludium, fantasi, toccata), särskilt
norr om Alperna med Jan P. Sweelinck och dennes
många direkta och indirekta lärjungar, t. ex. Died-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
