Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik — rytmens och tonernas språk - Wienklassicismen - Romantikens tidsålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2382 MUSIK
Wienklassicismen
Under 1700-talet hade initiativet inom musiken
alltmer övergått från Italien till Tyskland och
Österrike. Intresset för instrumentalmusiken växte
ytterligare, något som sammanhängde med städernas
ökade betydelse och en därmed vidgad krets av
amatörer. Behovet av ny musik blev stort - ja, på sina
håll gav man ut tidskrifter med en ny symfoni eller
stråkkvartett i veckan. Under denna tid blev det
även vanligt att musik framfördes offentligt, man
kunde som nuförtiden mot entréavgift »gå på
konsert», medan konstmusiken tidigare till övervägande
del varit förbehållen furstar och adelsmän, vilka ofta
höll sig med privata instrumentala eller vokala
hovkapell. Men man får inte glömma, att den andliga
tonkonst som odlades i kyrkans hägn, varit
tillgänglig för alla.
Wienklassicismens största mästare, Joseph Haydn,
WoLFGANG AmADEUS MoZART Och LuDWIG VAN
BeET-hoven (av vilka dock ingen var född i Wien!) förde
instrumentalmusiken upp till en höjdpunkt, och
deras verk betraktas ännu som ett ideal ifråga om
tonspråkets måttfullhet och uttryckets ädla enkelhet.
Haydn skrev de första verkligt betydande
symfonierna i fyra satser, och hans stråkkvartetter var de
första fullmogna alstren i sin art. Mozart och
Beet-hoven byggde vidare på hans erfarenheter. Med
Beethoven växte symfonin ut till imposanta former
och väldig intensitet i tonspråket. Viktigt är också,
att pianot vid denna tid - början av 1800-talet
-förbättrades till sin konstruktion, och instrumentet
blev för Beethoven i högre grad än för hans
föregångare ett mäktigt medium för hans mångskiftande
idéer.
Till början av den romantiska epoken hör också
Franz Schubert, som skapade den romantiska
musikformen »lied» och som fick efterföljare under hela
århundradet, och Carl Maria von Weber, den
tysknationella operans grundare.
Mozart, Beethoven och Schubert blev de första
individualisterna i musikhistorien. De levde sitt liv
i relativt oberoende av konstnärligt bestämmande
hovkretsar eller kyrkliga dignitärer, ja, Schubert som
den typiskt borgerlige musikern, fri men i svåra
ekonomiska omständigheter.
Romantikens tidsålder
1800-talet upplevde på vetenskapens och konstens
område en allmän orientering mot det främmande.
Människorna visade ett livligt intresse för gångna
tider, exotiska länder, över huvud taget drömde man
sig gärna bort från den grå vardagen för att i
konsten uppleva - som man menade - den sanna
verkligheten. Konstnärerna blev viktiga personer, och
århundradet vimlar av genialiska, men ofta
egendomliga konstnärstyper (Berlioz, Paganini, Chopin,
Liszt). Av stor vikt var även den politisk-nationella
frigörelsen, som i olika länder bidrog att väcka
intresset för den egna folkmusiken och att skapa nationella
musikstilar.
Inom musiken kan man urskilja åtminstone två
huvudriktningar, ständigt i motsättning till varandra
men även i en viss ömsesidig växelverkan, en
utgående från wienklassicismen (Mendelssohn, Schumann,
Brahms o. a.), och en annan, programmusikaliskt
betonad (Berlioz, Liszt, Wagner, Bruckner m. fl.). Det
är särskilt i den senare som de mest typiskt
romantiska dragen framträder: starkt utvecklad harmonik,
i vilken klangfärgen vann ökad betydelse, djärv,
individualiserad instrumentation samt utvidgning och
komplicering av formen.
Under 1800-talet blev Tyskland definitivt
musikens huvudland och städer som Berlin och Leipzig
viktiga centra för ett rikt konsertliv. Ledande var till
en början den andligen rikt utrustade Felix
Men-delssohn-Bartholdy och Robert Schumann, vilken
som både tonsättare och skriftställare energiskt
verkade för höga ideal. Efter mitten av århundradet
accentuerades motsättningen mellan de bägge
huvudriktningarna, då Johannes Brahms framträdde som
Schumanns efterföljare med verk, präglade av
gammal tradition och utan »program» till underlag,
medan anhängarna av dåtidens bägge stora musikaliska
kulturpersonligheter, Franz Liszt (dennes Weimar
blev för lång tid den nya musikens centrum) och
Richard Wagner, skaparen av en helt ny operastil,
kämpade för dramatiskt verkningsfull eller litterärt
betonad musik. Både Brahms och Wagner har fått
många efterföljare ända in i vår tid. Konservativ var
sålunda Max Reger, medan Anton Bruckner och
Gustav Mahler på olika sätt anslöt sig till de
liszt-wagnerska idéerna, dock inte som operakompositörer
utan som symfoniker. På ungefär samma linje gick
den virtuose instrumentatören Richard Strauss, med
vilkens verk den programmusikaliska riktningen löpte
linan ut.
Det hittills anförda utgör endast ett försök att
antyda några huvudriktningar i 1800-talets musikliv,
som i själva verket var myllrande rikt på markanta
tonsättarprofiler. Inom de olika nationella »skolorna»
påträffar man sålunda betydande konstnärer; i
Ryssland Pjotr Tjajkovskij och Modest Musorgskij, i
Böhmen (Tjeckoslovakien) Bedrich Smetana och
Antonin Dvorak, i Spanien Isaac Albéniz och
Manuel de Falla, i England Edward Elgar samt i
Norden Niels W. Gade, Edvard Grieg, Franz
Ber-wald och August Söderman. - Inom operakonsten
utvecklades även utanför Tyskland en intressant och
överflödande rik produktion. Vid sidan av de »stora»
operorna kunde en lättare, lyrisk genre även göra
sig gällande, och omkring 1860 skapade Jacques
Offenbach operetten. I Italien var operaintresset
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
