Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik — rytmens och tonernas språk - Instrumentens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIK 2385
Ett vanligt sätt att ställa upp
symfoniorkestern.
Instrumenten är ordnade i grupper med
stråkarna närmast publiken,
träbiåsarna rakt fram och »blecket»
till höger. Slagverk och
kont-rabasar brukar befinna sig
längst bak. Orgel och piano
förekommer mera sällan.
Antalet musiker i
symfoniorkestern varierar från omkr. 40 till
över 100. Är antalet mellan 10
och ett 30-tal, talar man om
kammarorkester.
instrumentmuseernas väggar hänger gamla
instrument som tysta representanter för gångna eller
främmande musikvärldar. De vittnar om växlande
klangideal och skiftande behov av variationsmöjligheter.
Ursprungligen (och fortfarande hos vilda folk)
förknippades musikinstrumenten med den religiösa
magin. Vilken mäktig inverkan måste inte
instrumentens klang ha på den primitiva människan
-ett föremål, som ger ifrån sig ljud, måste i hans
föreställning antas stå i förbindelse med mystiska
makter. Därför är även utseendet hos sådana instrument
bestämt av utommusikaliska faktorer, t. ex. önskan
att bortdriva onda andar. T. o. m. på mycket högt
kulturstadium kan (som tidigare nämnts) sådana
principer vara avgörande, särskilt ifråga om
instrumentens stämning. I Västerlandet har dock kraven
på klangskönhet sedan lång tid tillbaka varit
allena-rådande.
Idealen har emellertid skiftat, och man får akta
sig för att alltid tala om »utveckling». Så t. ex. var
visserligen klavikordet en föregångare till vår tids
piano, men därav följer ingalunda, att det
förstnämnda instrumentet skulle varit ett mera primitivt
förstadium till det senare. Tvärtom genomgick
klavikordet under flera århundraden en egen
utvecklings- och förbättringsprocess, som på 1700-talet
ledde till dess fulländning. Men på den tiden hade
man just börjat kräva klangstarkare instrument, och
det tonsvaga klavikordet fick ge vika för
hammar-klaveret, som i sin tur utvecklade sig till vår
moderna konsertflygel. Av liknande skäl ersattes under
1600- eller 1700-talen blockflöjten med tvärflöjten
och gamb a-instrumenten med de moderna
violininstrumenten (violin, altviolin och violoncell) ;
kont-rabasen, den nutida orkesterns djupaste
stråkinstru
ment, härstammar dock från gamba-familjen.
Cembalon (clavecinen, spinetten) användes till omkring
1770 bl. a. som generalbasinstrument i orkestern,
men sedan kraven på variationsmöjligheter i
styrke-hänseende, vilka cembalon med sin knäppmekanism
inte kunde tillgodose, hade ökat, kom den ur bruk
och ersattes av hammarklaveret. Detta begagnades
dock inte länge i orkestern utan blev ett typiskt
soloinstrument.
När varje instrumenttyp på detta sätt är något för
sig, ställer det sig svårt att indela instrumenten i
»generationer», som utvecklar sig ur varandra. I
stället får man gruppera dem efter konstruktionen,
t. ex. i stränginstrument, biåsinstrument och
slaginstrument. I den moderna orkestern, vars
sammansättning i stort sett bibehållits sedan wienklassikernas
dagar, finns alla dessa grupper representerade. En
stor symfoniorkester omfattar sålunda: 3-4 flöjter
(varav 1 piccolaflöjt), 2 oboer, 1 engelskt horn, 2
klarinetter (samt 1 basklarinett), 2 fagotter (samt
1 kontrafagott), vilka samtliga är träblåsinstrument,
vidare valthorn, trumpeter och basuner till
varierande antal samt bastuba, vilka alla tillhör
bleck-blåsinstrumentens grupp; av stränginstrument
vanligen omkring 30 violiner, fördelade på ungefär lika
många i:a och 2:a violiner, omkring 10 altvioliner,
ungefär samma antal violonceller och kontrabasar
samt ofta även harpa; av slaginstrument slutligen
högst varierande besättning: några pukor
förekommer alltid, ofta även trumma (stor och liten),
cymbal, triangel, gong-gong, celesta, xylofon, klockspel
m. fl. — Jazzens kanske mest typiska instrument,
saxofonen, tillverkas av metall men är försett med
klarinettmunstycke och mekanism som på oboen. Den
förekommer någon gång även i symfoniorkestern.
152—410185 V
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
