Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik — rytmens och tonernas språk - Våra moderna musikinstrument - Slaginstrument och blåsinstrument - Stränginstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2386 MUSIK
Våra moderna musikinstrument
Slaginstrument och biåsinstrument
Av slaginstrumenten har sådana som lilla och stora
trumman, triangeln samt cymbalen (bäcken)
obestämbar tonhöjd, medan pukan, klockspelet och xylofonen
kan frambringa vissa bestämda toner.
Biåsinstrumenten består av två stora huvudgrupper:
trä- och bleck- eller mässingsblåsinstrument. De förra
är i regel byggda av vissa träsorter, men en del typer
görs också av metall (t. ex. flöjt och kontrafagott). —
Flöjten är ett träblåsinstrument med urgamla anor
(bl. a. från den grekiska herdepipan, panflöjten), och
vår vanliga tvärflöjt undanträngde först på 1700-talet
sin närmaste föregångare, block- eller snabelflöjten. En
speciell tvärflöjt är piccolan, som kan frambringa
särskilt skarpa och höga toner. — Oboen har också gamla
anor (t. ex. från grekernas avlos) men fick sin
nuvarande gestalt först på 1600-talet. Bland andra
oboetyper märks engelskt horn, som är stämt en kvint lägre
än den vanliga oboen men till utseendet lik denna.
Fagotten är oboefamiljens basinstrument och uppstod
redan på 1500-talet. Ännu djupare bastoner har
kon-trafagotten. - Klarinetten är träblåsargruppens yngsta
instrument och räknar skalmejan som närmaste
föregångare. Den blev vanlig först på 1700-talet och
förekommer i flera olika stämningar (C-, A- och
B-klari-nett). Till denna familj hör också basklarinetten och
den mera sällsynta kontrabasklarinetten. - En
»korsning» mellan trä- och bleckblåsinstrument är saxofonen
(uppkallad efter dess uppfinnare, A. Sax), som inte är
mer än drygt 100 år gammal. Den byggs av metall och
finns i flera stämlägen.
Bland bleckblåsinstrumenten är valthornet en viktig
representant för hornfamiljen, vars primitivaste former
var lurar och djurhorn. Valthornet började användas
på 1600-talet och hade som närmaste föregångare
jakt-och posthornen. Eftersom dess naturtoner, dvs. de toner
som kan frambringas genom olika spänning av
biåsarens läppar, lämnade vissa luckor i tonskalan (ett
C-durhorns 8 första naturtoner är C-c-g-c’-e’-g’-b’-c"),
fann man snart på att med hjälp av ventiler eller
pistonger möjliggöra anblåsning även av de felande
tonerna. Trumpeten har i Europa anor från korstågens
tid och har från början använts som signalinstrument
vid fester och drabbningar. Dess tekniska brister
avhjälptes på samma sätt som hos hornet. Besläktad med
trumpeten är basunen, som redan i slutet av
medeltiden användes i kyrkligt bruk. Tenorbasunen är
numera den vanligaste, sedan bastuban ersatt basbasunen.
Basunen är vanligen byggd så, att en lös bygel förs fram
och tillbaka i rörslingan och på så vis varierar
tonhöjden (dragbasun), men även ventilbasun förekommer.
Som en hel liten orkester för sig är orgeln,
»instrumentens drottning», som kan sägas höra till
biåsinstrumenten men samtidigt är ett tangentinstrument. Redan
i antikens Alexandria kände man till orgeln och
åstadkom där den behövliga luftströmmen med vattentryck
(hydraulisk orgel). Det var från början ett profant
instrument men togs under medeltiden i kyrkans tjänst.
På noo-talet ersattes de tidigare tapparna med
tangenter. En hel rad orgeltyper prövades, och på 1700-talet
nådde orgelbyggnadskonsten sin höjdpunkt. Ljudande
i orgeln är piporna, uppdelade i stämmor med olika
tonhöjd och klangfärg, och deras antal kan variera
från något hundratal till 5 000 eller flera i stora
kyrk-orglar. Instrumenten spelas på 1-4 manualer samt
pedal, från vilka impulserna överförs till piporna
medelst ett ytterst invecklat och sinnrikt mekaniskt, pneu-
matiskt eller elektriskt system. Piporna förses med luft
genom en bälg- och fläktanordning, vanligen
motordriven (se bild s. 2388). — Orgeln bör väl skiljas från
harmoniet, det lilla hem- och skolinstrumentet, som
spelas med klaviatur men vars toner frambringas inte i
pipor utan av små metalltungor.
Stränginstrument
Bland stränginstrumenten intar numera
stråkgruppen en framträdande plats med violinen som
huvudinstrument. Också den har många föregångare, bl. a.
fidlan, gigan och de olika gamba-arterna (it. gamba,
ben, knä). Den nutida typen uppstod redan på
1600-talet, och då byggdes hos instrumentmakarfamiljerna
Ama’ti, Stradiva’ri och Guarne’ri violiner, som i våra
dagar är värda förmögenheter och vilkas
konstruktions-hemligheter ingen specialist eller vetenskapsman
kunnat lista ut. Till stråkgruppen i en nutida
symfoniorkester räknas förutom 1 :a och 2:a violin även
altviolinen (viola [-å’]), som är något större och stämd en
kvint lägre än den vanliga fiolen, vidare violoncellen
och kontrabasen (basfiolen), bägge yngre än fiolen och
så stora, att de under spelet måste stödjas mot golvet.
Till en särskild grupp av stränginstrument hör harpan,
som inte spelas med stråke utan knäppes. Den är ett av
de äldsta stränginstrumenten, avbildad bl. a. redan hos
de gamla egyptierna. Den kommer ofta till användning
i orkestern och har blivit tekniskt fulländad tack vare
sju pedaler, varigenom den kan stämmas i alla tonarter.
Andra knäppinstrument, som dock inte används i
orkestern, är t. ex. lutan, mandolinen och gitarren.
Till stränginstrumenten kan också pianot räknas.
Detta tangentinstrument har en lång utvecklingshistoria
bakom sig och har lånat principer från olika
instrumenttyper (bl.a. tangenterna från orgeln). På 16- och
1700-talen användes som generalbasinstrument i orkestern
framför allt cembalo [tjäm’balå]. Dess strängar anslogs
i form av knäppning av en liten fjäder, varigenom tonen
blev kort och genomträngande men inte kunde
nyanseras. Cembalon hade samma form som vår moderna
flygel, och strängarna gick således parallellt med
tangenterna. En annan form, spinetten, hade strängarna
parallella med den spelandes bröst. Under tidernas lopp
har många tekniska förbättringar gjorts, och av särskilt
stor betydelse var konstruktionen av hammarklaveret,
som kom i allmänt bruk omkr. 1800. På denna typ
anslås strängarna av en filtklädd liten hammare, som med
hjälp av sinnrika mekanismer möjliggör både nyanserat
och tekniskt avancerat spel. Olika typer av
hammar-klaver är t. ex. flygeln, taffeln (rektangulärform) och
pianinot (strängarna lodrätt mot tangenterna). Snart
började man bygga tonstarka instrument med tre
stålsträngar till alla toner utom de lägsta. Detta medförde
dock ett oerhört tryck på konstruktionen, och därför
började man hos Steinway i Amerika att bygga flyglar
med stålramar, som tålde upp till 20 000 kg tryck. Där
kunde också strängarna fästas korsvis, och därmed har
vi nått fram till våra dagars klaverinstrument. Trots de
imponerande konsertflyglarnas gedigna konstruktion,
måste de i regel stämmas om efter varje gång de varit
utsatta för hantering av någon av vår tids stora
världs-pianister. — Många instrumentmakare har under
tidernas lopp försökt skapa ett fullt användbart mekaniskt
klaverinstrument. Pianolan är ett resultat av sådana
försök.
På senare tid har man konstruerat många dels
elek-tromekaniska, dels helt elektriska instrument — i de
senare frambringas svängningarna direkt med elektricitet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
