Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myggor — svåra plågoandar - Malarians och gula feberns myggor - Långbenta harkrankar - Meterlånga härmaskband - Myror — skickliga stats- och samhällsbyggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2394 MYROR
Mygghonorna lägger sina äggsamlingar i vatten. Vid kläck
-ningen framkommer larver (överst t. h.), som har ett
and-ningsrör på bakkroppen med vilket de hänger vid vattenytan.
Av larven blir en puppa, som har ett par andningsrör på
ryggsidan. Nederst t. h. fullbildad mygga.
hetens gissel genom sin förmåga att med sina stick
inympa malariamikroben i blodet hos friska
människor. Ytterligare en farlig smittospridare återfinns
bland stickmyggorna, nämligen gula feberns mygga,
Stegomy’ia fascia’ta, som emellertid numera tack vare
torrläggning och andra bekämpningsåtgärder i likhet
med malariamyggorna förlorat mycket av sin forna
betydelse.
Medan sålunda stickmyggorna direkt parasiterar
på människan, gör många myggarter oss skada på
annat sätt, nämligen genom att parasitera på våra
nyt-toväxter. Hos dessa arter är det inte de fullbildade
insekterna som vållar oss skada utan larverna. De
ekonomiskt värsta skadegörarna på kulturväxter är
de s. k. gallmyggorna. Sitt namn har de fått av
larvernas förmåga att åstadkomma karakteristiska
utväxter, gallbildningar, hos värdväxten. En vanlig
sådan art är lucemgallmyggan, Contari’nia
medica’-ginis. Alla hithörande myggor är emellertid inte
gall-bildande. Så angriper t. ex. en av veteodlingens
svåraste fiender, vetemyggan, Contari’nia tri’tici,
vetekornen innanför axfjällen utan att förorsaka
gallbildningar.
Långbenta harkrankar
Till myggorna hör även de upp till 32 mm stora,
långbenta harkrankarna, vilka i likhet med
gallmyggorna saknar förmåga att sticka. Deras masklika
larver lever i jorden, oftast av förmultnande växtdelar,
men kan hos några arter förorsaka stor skada på
sä-desbrodd, unga kålplantor och vallväxter.
Meterlånga härmaskband
En egendomlig mygga är härmaskmyggan,
Lyco’-ria milita’ris. Den är nära släkt med svampmyggorna
men avviker från de vanliga svampätarna genom
larvernas oförklarliga benägenhet att sammansluta sig
i ofta mer än meterlånga förband (härmask), som
kan innehålla hundratusentals exemplar. Till denna
hemlighetsfulla företeelse knöts under gångna tider
mycket skrock; den ansågs förebåda pest, krig och
missväxt. Orsaken till massvandringarna är helt
enkelt att söka i det faktum att larverna söker lämpliga
förpuppningsplatser.
SKICKLIGA STATS- OCH SAM HÄLLS BYGGARE
Myror. Myrorna hör liksom bina till de
samhällsbildande steklarna och är liksom de uppdelade
i tre olika slags individer: 1) arbetare, som är
outvecklade honor, 2) hanar och 3) fullt utvecklade
honor.
Hanarna och de utvecklade honorna har vingar.
Det är de som går under namnet flygmyror. Efter
parningsflykten faller de flesta av dem offer för olika
fiender. En del återvänder, berövas eller berövar sig
själva sina vingar och återbördas till stacken för att
där lägga ägg. Några få grundar nya samhällen.
Myrorna är allätare, som lever av insekter,
växt-safter m. m. På grund av sin insektfångst gör de
säkerligen stor nytta i skogen och bidrar avgörande till
den jämvikt som råder ute i naturen.
I motsats till bina saknar myrorna gadd. När de
försvarar sig eller anfaller biter de därför först hål
med sina kraftiga käkar och böjer därefter
bakkroppen mot såret och sprutar in en brännande vätska,
myrsyra, i detta.
Det finns en mängd olika arter av myror. En av
våra vanligaste är röda skogsmyran, som bygger
väldiga stackar av barr o. d. Stackarna innehåller en
rikedom av kamrar och gallerier. I dem förvaras
äggen, larverna och pupporna. De sistnämnda går
under den felaktiga benämningen »myrägg». En annan
hos oss vanlig myra är blodröda rövarmyran, som
rövar puppor av den svarta skogsmyran eller svarta
slavmyran, bär hem dem till sitt eget bo, där de
kläcks, och håller de utkläckta myrorna som slavar.
- Till utseendet liknar blodröda rövarmyran mycket
röda skogsmyran.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
