Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målarkonst — målarkonsten genom tiderna - Bildskapelse och verklighetsskildring - Revolutionernas tidevarv - Modernismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2402 MÅLARKONST __________________________________
andra planet - med undantag endast för Velazquez,
vars suveräna målarsnille lyfte dem till monumental
storhet.
Rokokon är barockens motsats och fortsättning.
Uttrycket blir ljusare och lättare, det spirituella
efterträder det patetiska. Skuggorna blir florslätta, och
en fin, gråaktig helton sammanhåller gärna den
blombladsskimrande färgen. Men det är fortfarande
fråga om en färgstil av rent målerisk hållning, och
liksom förut uppträder en och annan realistiskt
anlagd konstnär vid sidan av den officiella
representa-tionskonsten. Banbrytare för rokokomåleriet var
Wat-teau (se d. o.), som förde Tizians och Rubens
skimrande färg in i 1700-talet men gav den en ny klang
som av vemodig musik. Hans på det ljusfyllda
färgspråket inriktade konst fördes vidare av Fragonard,
medan Chardin i sina enkla borgerliga tavlor tog upp
ett valörmåleri med en för det sena 1800-talet
förebildlig, friare penselskrift. Den verklige
rokokomålaren är Boucher med sin mästerliga behandling av
skära, ljusblå och havsgröna toner. Den äkta
rokokokoloriten har de smultna toner som vi kallar
»pastellfärger», och pastellmålningen hade också under
1700-talet sin stora tid.
Hitintills har den genomförda
verklighetsskildringen varit ett undantagsfall i målarkonsten; på det
hela taget har verklighetsstudiet huvudsakligen
bedrivits som ett hjälpmedel, för att utveckla och
befria förmågan till självständig fantasiskapelse. Icke
avbildningen utan bildskapelsen har varit
målarkonstens huvuduppgift. Och om man efter denna
iakttagelse närmare betraktar den verklighetsskildrande
konsten, finner man, att den i grunden verkar med
samma medel som den fritt skapande; i båda är den
bildgestaltande fantasin, som »städar ytan till
prydnad», lika verksam, och det psykiska uttrycket är
gemensamt för båda - om också höjdpunkterna av
psykiskt uttryck överallt syns ha blivit nådda genom
självständig fantasiskapelse.
Revolutionernas tidevarv
Med 1780-talet kommer nyantiken som en plötslig
brytning med tre århundradens traditioner inom
måleriet. Det måleriska synsättet viker för en kall,
stram linjestil med figurer som liknar antika statyer.
Färgen blir hård och nykter eller sötaktig och banal.
Endast i utkanter av Europa lever något av den
måleriska traditionen kvar och räddas så åt
eftervärlden: Genom Goya (se d. o.) i Spanien och
genom den romantiska målarskolan i England (se
Engelsk konst). Den franska romantiken med Delacroix
som ledare tog intryck av den senare, medan Goya
verkade inspirerande på Manet (se d. o.).
Ingen tid i konstens historia har varit så rik på
konstnärliga omstörtningar som det århundrade som
följde efter romantikens genombrott. Från ocdi med
nyantiken till mellankrigstiden har Frankrike varit
enväldigt ledande inom målarkonsten, och dennas
historia under dessa år har berättats mera utförligt
i artikeln Fransk konst än utrymmet här tillåter. Ett
av dess huvuddrag är den nya »erövring av
verkligheten» som avlöser romantiken och når sin slutpunkt
med impressionismen. Friluftsmåleriet från
1800-talets sista årtionden, en föregångare och sedan en
mindre radikal parallell till impressionismen, har
ännu en levande tradition t. ex. i vårt
landskapsmålen av äldre skola; av de yngre generationerna
har det närsynt verklighetsskildrande måleriet varit
nästan helt övergivet.
Modernismen
Den s. k. fauvismen, en konstriktning som radikalt
ville reducera målarkonstens uppgift till en
dekorativ ytutsmyckning, blev genom Matisse (se d. o.)
omkr. 1910 en universell tidsstil, tätt följd av
kubismen, som i anslutning till Cézanne (se d. o.)
experimenterade med abstrakta kompositionsproblem. De
har följts av andra, teoretiskt betonade riktningar
under olika namn, medan »expressionismen»,
företrädd av de sinsemellan så olika målargenierna van
Gogh och Munch (se dessa) i måleriet sökte uttryck
för högspända inre upplevelser. På 1930-talet gjorde
särskilt surrealismen, som söker ge uttryck åt det
undermedvetna själslivet, sig bemärkt. De flesta nu
verksamma målare har, skolade av expressionismens
och kubismens färg- och formexercis, ägnat sig åt att
ge en konstnärligt organisk gestalt åt
verklighetsmo-tiv, ofta med stark förenkling, med subtilt avvägd
anordning av färgplanen och över huvud taget med
mycket betonat intresse för bildgestaltningens
formella sida; det personliga valet av uttryckssätt och
uttrycksmedel är mera omväxlande än någonsin förr.
Här har den över alla måleriets uttrycksmedel
egensinnigt härskande Picasso (se d. o.) givit impulser i
olika riktningar.
I början och mitten av 1940-talet har en viss
återgång till mer naturalistiska uttryckssätt gjort sig
gällande hos många konstnärer, utan att man därför
strävat efter naturefterbildningen som konstnärligt mål.
De allra senaste åren har en tendens mot ett
abstraktare formspråk alltmer gjort sig gällande. Man vill
söka den »rena konsten», som inte är bunden till
någon verklighet eller väcker associationer till ett
»motiv» utan bara arbetar med form- och färgmönster i
rika variationer. Detta ytmässiga, ornamentala måleri
får sin rätta miljö och funktion i den moderna
arkitekturens tjänst.
Det ovanstående belyses närmare av
bildunderskrifterna på artikelns planscher samt av artiklar om
enskilda konstnärer och om enskilda länders konst;
se bland de sistnämnda särskilt Italiensk och Fransk
konst. Jfr även artikeln Perspektiv.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
