Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nero — kejsarvansinne - »Vilken konstnär förlorar inte världen i mig» - Nervsystemet — kroppens rapportsystem - Nervimpulserna - Omkoppling medför tidsförlust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2466 NERVSYSTEMET
tioner i sång och citterspel och även körde i kapp i
Olympia. Från turnén återvände kejsaren i triumf
med nära tvåtusen segerkransar som byte.
Vid samma tid utbröt uppror i Gallien och Spanien,
och då även livvakten avföll, gav Nero tappt och
flydde till en avlägsen villa. Då hovslagen av de
efterföljande ryttarna hördes, stötte han med hjälp av en
trogen tjänare dolken i sin hals, sedan han enligt
traditionen upprepade gånger klagande utropat:
»Vilken konstnär förlorar inte världen i mig!»
Historiens dom över Nero har väsentligen fått sin
prägel av hans motståndares skrifter. Det romerska
folket synes i själva verket inte ha ansett honom vara
en sådan missdådare och vettvilling som
historieskrivningen gjort honom till. Hans grav pryddes
märkligt nog med friska kransar, och hans kullstörtade
statyer upprestes i hemlighet. Sägner om att han inte
var död dök tid efter annan upp, och mer än en
bedragare utgav sig för att vara »Nero redivKvus».
Måhända beror detta på att den verklige Nero aldrig
varit det vidunder, som hans fiender gjorde honom
till efter hans död. Och vidare må man erinra sig, att
inte så få av de romerska kejsare, som gått till
historien omskimrade av samtidens och eftervärldens
hyllningar, i sina enskilda handlingar ingalunda visat
mindre grymhet än Lucius Domitius Nero.
KROPPENS RAPPORTSYSTEM
Nervsystemet. Det är av den största betydelse
för alla levande organismer att kunna reagera på
stimuli från miljön. Framför allt gäller detta för fritt
rörliga djurorganismer, som måste söka upp sin föda
och samtidigt undvika alla faror som hotar dem. För
de lägst stående, encelliga organismerna är detta inget
större problem. Om någon del av cellen utsätts för en
retning reagerar hela cellen och förflyttar sig mot
eller från ett retande agens alltefter dettas art. Då
organismerna blir flercelliga uppkommer problemet att
hela cellkolonins aktivitet måste samordnas alltefter
de impulser som träffar någon av dess delar. Om en
retning träffar en viss cell måste impulser förmedlas
till de andra cellerna. Småningom differentieras
organismerna så att reaktionen, förflyttningen
ombesörjs av vissa cellsystem. Vissa andra har
specialiserats på att ta emot retningar, utvecklats till
sinnesorgan. Mellan dessa båda system inskjuts så ett
impulsledande system och vi har i princip nervsystemet
färdigt med sina primära uppgifter. Nervsystemet är
den förmedlande länken mellan sinnesorgan och
effektorgan och förblir alltid så, hur mycket det än
differentieras och utvecklas hos de högre djuren.
N er vimpulser na
Nervsystemets celler kan man likna vid ett
telefonnät. Trådar från alla kroppens delar löper samman
till en invecklad kopplingscentral, hos människan
hjärnan och ryggmärgen. Varje nervcell består av en
central cellkropp och en eller flera långa, trådformiga
utlöpare, nervtrådar, med en alldeles speciell
byggnad. Ute i kroppen ligger dessa nervtrådar samlade
i buntar, kablar, omgivna och sammanhållna av
bindvävsskidor. Det är dessa kablar vi kallar nerver.
Från kablarna går trådar till kroppens olika organ
och sannolikt mottar varje enstaka cell förgreningar
från nervtrådarna. Nervtrådarna slutar med
särskilda ändorgan i intim kontakt med effektcellens pro-
toplasma, och genom dessa ändorgan överförs
impulserna.
De impulser, som leds i nervtrådarna, är elektriska
spänningsvariationer och man kan registrera dem
med hjälp av elektriska mätapparater. Studiet av de
elektriska förloppen i nervsystemet har under de
senaste decennierna utvecklats till en omfattande
vetenskap, den s. k. neurofysiologin. Genom dess
förfinade undersökningsmetoder har vi fått en mängd
synnerligen värdefulla kunskaper om nervsystemets
funktion och då alldeles speciellt om den mera
komplicerade funktionen i ryggmärgen och hjärnan. Från
hjärnan kan man avleda och registrera det s. k.
elekt-roencephalogrammet, som är ett uttryck för de
elektriska skeendena i hjärnan och framför allt i
hjärnbarken. Vid skador på hjärnan, tumörer etc., finner
man rubbningar i elektroencephalogrammets
normala utseende. Dessa rubbningar växlar alltefter
skadans läge, utbredning osv.
Elektroencephalografiun-dersökningen har därför blivit ett mycket viktigt
diagnostiskt hjälpmedel.
Om man t. ex. bränner sig på fingret, rycker man
bort handen från det heta föremålet. En impuls har
då gått från huden, genom nervtråden till
ryggmärgen, där omkopplas den till en ny nervtråd som leder
den till muskler i armen och genom den
muskelkon-traktion som utlöses, ryckes handen undan. Ett
sådant händelseförlopp kallas reflex och sker helt
automatiskt. Däri engageras endast ett fåtal nervceller.
De »högre» skikten i hjärnan engageras däremot inte
och vi blir i regel inte medvetna om skeendet, förrän
handen redan är ur farozonen.
Omkoppling medför tidsförlust
Impulserna transporteras snabbt i nervtråden.
Överföringen från en nervtråd till en annan sker genom
ett slags koppling, som kallas synaps. Här ligger två
nervtrådar i intim kontakt med varandra, men trots
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
