Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska frihetskriget — hur Förenta Staterna blev självständiga - Frankrike, Spanien och Holland hjälper Amerika - Nordamerikanska inbördeskriget — det stora slavkriget - Oppositionen mot negerslaveriet - Kriget bryter ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDAMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET 2495
Frankrike, Spanien och Holland hjälper Amerika
I Frankrike hade amerikanernas frihetskamp
uppväckt den största entusiasm, och ett stort antal
frivilliga med markis de Lafayette i spetsen skyndade att
erbjuda den nya republiken sina tjänster. Efter den
amerikanska segern vid Saratoga 1777 lyckades också
koloniernas skicklige talesman vid franska hovet,
Benjamin Franklin, förmå franska regeringen att öppet
taga ställning mot England. Kort därefter inträdde
också Spanien och Holland i kriget på Frankrikes sida.
Visserligen hävdade England med framgång sitt
sjöherravälde, men dess krafter splittrades, medan
franska hjälptrupper skyndade till amerikanernas
undsättning. Engelsmännen led nu i Amerika flera
nederlag, och till sist blev deras främste general
kring-ränd och nödgades kapitulera vid Yorktown 1781.
Därmed var frihetskriget i stort sett till ända, och
England måste uppge alla sina nordamerikanska
kolonier utom Canada. Genom den nya freden i Paris
1783 blev Förenta staternas självständighet
slutgiltigt erkänd.
Den 19 april 1775 kom det för första gången till en
sammanstötning mellan engelska och amerikanska styrkor vid
Lex-ington i Massachusetts. Revolutionen gick inte längre att
hejda, de amerikanska kolonierna slet sig lösa från
moderlandet och etablerade sig till slut som de självständiga Förenta
staterna. Ovan ses drabbningen vid Lexington enligt en
samtida gravyr.
DET STORA SLAVKRIGET
Nordamerikanska inbördeskriget.
Under de 75 år som följde närmast efter
befrielsekriget genomgick Förenta staterna en exempellös
utveckling. Genom köp, erövring och kolonisation
utsträcktes republikens territorium över hela kontinenten
fram till Stilla havet, folkmängden mer än
tiodubbla-des, och näringslivet gick framåt i rekordartat tempo.
Det är naturligt, att denna våldsamma
jäsningsprocess förde till djupgående sociala och politiska
kriser. Tidigt framträdde också en för den unga
republiken ödesdiger spänning mellan å ena sidan de
nordliga staterna, där befolkningen levde av småbruk,
handel och industri, och å den andra de södra staterna,
som dominerades av de stora plantagerna. I
ekonomiska frågor måste de båda statsgruppernas
intressen kollidera, och när det gällde själva
styrelseformen, ville de folkrika nordstaterna driva fram en
mera enhetlig statsorganisation, medan sydstaterna
bestämt avvisade varje försök att inskränka
delstaternas självbestämmanderätt.
Oppositionen mot negerslaveriet
Denna motsättning kulminerade i slavfrågan. Mot
negerslaveriet framväxte i de norra staterna en allt
kraftigare opposition, som fick sitt främsta uttryck
i Harriet Beecher Stowes berömda roman OnkelToms
stuga, och det republikanska partiet, som ville
förbjuda slaveriet, gick starkt framåt. Visserligen blev
negrerna i allmänhet bättre behandlade än man
föreställt sig — de var nämligen en dyrbar handelsvara,
som ägarna i eget intresse måste vara aktsamma om
- men i själva principfrågan var sydstaterna
orubbliga, då hela deras näringsliv byggde på den svarta
arbetskraften.
Kriget bryter ut
Krisen kom till öppet utbrott, då republikanernas
kandidat, Abraham Lincoln (se d. o.), segrade vid
presidentvalet 1860. Sydstaterna (tillsammans 11
stycken) utträdde nu ur unionen och bildade en
särskild republik, »Amerikas konfedererade stater» med
Richmond som huvudstad. Efter sydstatstruppernas
angrepp på Fort Sumter i april 1861 började kampen
om unionens enhet.
Styrkeförhållandena i den stora kraftmätningen
var till synes mycket ojämna. Medan nordstaterna
hade över 22 miljoner invånare, räknade sydstaterna
blott 5/2 miljoner vita, och nordstaterna kunde också
efter något år ställa en miljonarmé i fält. Trupperna
utgjordes på båda sidor huvudsakligen av oövat och
ofta illa disciplinerat manskap, men ledningen å
södra sidan var länge vida överlägsen motparten.
En svensk militär, Hugo Raab, skildrade på
följande drastiska men träffande sätt den första
stora bataljen i inbördeskriget, vilken slutade med
ett stort nederlag för nordstaterna: »Träffningen vid
Bull Run, som på grund av amerikanernas förmåga
att springa fort och länge avlöpte utan större
blodsutgjutelse, har till fullo visat det ringa värdet av oövade
milisarméer och odugliga medborgaregeneraler.» I
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
