Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden — fem folk — en kultur - Fem folk — en kultur - Tidigare enhetssträvanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ NORDEN 2497
även Danmark. Bakom detta låg en växande insikt om
att någonting mycket särpräglat och väsentligt band
alla de nordiska länderna samman och skilde dem
från världen i övrigt. I samma mån som denna
allnordiska samhörighetskänsla vuxit sig starkare, har
också det geografiskt alltför snäva ordet
skandinavism fått vika för det vidsträcktare och riktigare
nor-dism för att beteckna de strävanden som velat
omsätta de nordiska idéerna i praktiskt samarbete
staterna emellan.
Fem folk — en kultur
Den som på en karta studerar de nordiska länderna
torde knappast upptäcka någonting annat gemensamt
för dem än de fyra störstas nära grannskap till
varandra och fäster sig helt säkert vid Islands ensliga
läge ute i Nordatlanten. Förvisso är det också
åtskilligt som naturgeografiskt skiljer dem åt, även om
den geologiska historien, klimatförhållandena,
växterna och djurvärlden i stort sett överensstämmer i de
olika länderna. Danmarks bördiga åkrar och mjuka
bokskogar har föga gemensamt med Finlands sjörika
barrskogsvidder och Norges öde fjäll och djupa
fjordar. Islands vindsvepta lavaplatåer, arktiska jöklar
och hisnande kustbranter utgör på samma sätt en
främmande syn för de flesta andra nordbor. Nordens
geografiska samhörighet grundar sig därför i första
hand på de nordiska folkens starka kulturgemenskap.
Bortsett från de fåtaliga lapparna i norr och de
finsktalande befolkningsgrupperna i vårt östra
grannland är folken i alla de nordiska staterna nära
anförvanter, som leder sitt ursprung tillbaka till en
och samma stam. Ännu i dag kan de också göra sig
förstådda sinsemellan i tal och skrift utan alltför stora
svårigheter. Rättsuppfattning och lagstiftning är
överallt praktiskt taget desamma och har i stort sett följt
samma utvecklingslinjer. Vetenskap, konst, litteratur
och folkbildning är likaså en och samma andas barn
och uppvisar samma förutsättningar, samma
intressen och samma allmänna mål i alla de nordiska
länderna.
Även de religiösa förhållandena är likartade, och
alla folken bekänner sig till samma grundsatser om
frihet, demokrati och fred mellan alla nationer.
Men samtidigt kräver alla de fem folken att
politiskt få förbli nationellt fria och självständiga
sinsemellan. Vänskapen mellan Sverige och Norge fick
många hårda törnar under den föga lyckosamma union
som upplöstes 1905. Och förhållandet mellan
Danmark och Island har förbättrats avsevärt, sedan
Island 1918 erkändes som en fullt självständig stat i
personalunion med Danmark och 1941 blev en suverän
republik.
Ett speciellt problem har också ställt Finland i en
särklass. Genom en månghundraårig politisk
gemenskap med Sverige har visserligen kultur- och
rättsför
hållandena liksom det religiösa livet fått en starkt
nordisk prägel, men den alldeles övervägande delen
- i runt tal nio tiondelar - av Finlands folk tillhör
en helt annan stam än den nordiska och talar ett språk
som skiljer sig starkt från de nordiska tungomålen.
Sedan det finska folket vaknat till nationellt
medvetande, har också svåra slitningar förekommit mellan
Finlands finska och svenska befolkning, och en
strävan att föra Finland bort från Norden och det nordiska
samarbetet har tidtals gjort sig starkt gällande.
Tidigare enhetssträvanden
Försöken att politiskt ena Norden har gamla anor.
Länge förblev de nordiska rikena blott lösa förbund
av fylken och landskap, som behöll en inte ringa
självständighet. När det omsider gällde att få till stånd
bestämda gränser och skilja på vad som var mitt och
ditt, råkade man ofta i fejd med varandra. För dessa
krig hade dock allmogen och i all synnerhet bönderna
i gränstrakterna i regel föga förståelse och intresse.
Det hände också stundom, att allmogen i landskapen
på ömse sidor om gränsen slöt »bondefrid» med
varandra. Det hände t. o. m., att menigheten bestämt
sade ifrån, att nu fick det vara nog med krigande. Ett
bekant men säkerligen ohistoriskt exempel härpå är
det dramatiska tillfälle 1018 då lagman Torgny skall
ha stigit fram på Upplandstinget och tvingat kung
Olof att sluta fred med den norske konungen.
Under medeltiden fanns det också i själva verket
mycket påtagliga materiella intressen, betydelsefulla
handelsvägar och släktskapsförbindelser tvärsöver
gränserna inte minst bland stormännen, som gjorde
krigiska förvecklingar mellan grannländerna
ovälkomna. De allmänna förutsättningarna var därför
ganska gynnsamma för ett genomförande av den
storstilade unionstanke, som drottning Margareta
framförde på ett stormannamöte i Kalmar 1397. Men
härtill kom ytterligare viktiga omständigheter.
Följer man Nordens historia genom seklerna, är det
påfallande hur tanken på en politisk enhet fått en
särskild aktualitet i utrikespolitiskt brydsamma
situationer. Hotet utifrån har ständigt haft en märklig
förmåga att utjämna inre motsättningar. På 1300-talet
hade sålunda hanseaterna uppnått en utomordentlig
maktställning, och det mäktiga tyska
stadsförbundet utövade ett hårt tryck mot hela Norden. I den
situationen låg följaktligen ett närmare samarbete
mellan de nordiska staterna nära till hands. Å andra
sidan utnyttjade både Engelbrekt och Gustav Vasa
motsättningen mellan Hansan och Danmark i
frihetskampen mot danskarna.
Inte heller Stockholms blodbad 1520 betydde när
allt kommer omkring något definitivt dödshugg mot
unionstanken. Inför det överväldigande katolska
hotet från söder försökte sålunda t. ex. Gustav II Adolf
före sitt ingripande i det trettioåriga kriget att åstad-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
159—410185 V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
