Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge — vårt broderland i väster - Ur Norges historia - Småriken. Rikssamling - Ett vidsträckt havsvälde - Unionstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2518 NORGE
Ur Norges historia
Norges historia som självständigt rike tillhör till
större delen den äldre medeltiden, ty från 1380 till 1814
var landets öden förenade med Danmarks och från
sistnämnda år till 1905 med Sveriges i den svensk-norska
unionen.
Småriken. Rikssamling
Av de äldsta källorna (Jordanes, Prokopios m. fl.)
jämförda med arkeologins och språkvetenskapens
forskningar framgår, att under de första århundradena
e. Kr. har i Norge bott ett flertal folkstammar,
uppdelade i småriken, vilka under vikingatiden blivit fastare
organiserade. På Östlandet kallades de -rike, -mark
eller -land, på Vestlandet ofta fylke. Redan före den
egentliga vikingatidens början hade norrmän
koloniserat bl. a. Orkneyöarna; under loppet av 700-talet
började den utländska handeln uppblomstra, och
förbindelserna med Danmark över Kattegatt blev allt
livligare. Det mest framträdande riket under 800-talet
var det i Vestfold, vars härskarätt kallade sig
»ynglingar» och gjorde anspråk på att härstamma från den
svenska Ynglingaätten. En konung i Vestfold, Harald
Hårfager (860—930), genomförde den erövring som
resulterade i Norges samling, ehuru man knappast kan
tala om någon verklig riksenhet. Inte heller
»kust-könungen» Olav Tryggvesson, som regerade i slutet av
990-talet, rådde över hela Norge. Den i England
kristnade konungens missionsverksamhet utsträcktes ända
till Island och Grönland. Vid erövringen av Viken
(landet kring Oslofjorden) fick han till motståndare
den danske kungen Sven Tveskägg och sveakungen
Olof Skötkonung. Olav drog söderut med sin flotta
men föll (omkr. 1000) i ett stort sjöslag vid Svolder,
antingen detta nu stått i Öresund, som Adam av
Bremen berättar, eller vid Rügen, som de isländska sagorna
förtäljer. 15 år efter Olavs fall kom en ättling till
honom, Olav Haraldsson, till makten (1016—30), och
från hans tid kan man betrakta det norska riket som
ett sammanhängande helt. Norge blev nu inte bara
landet längs kustleden, Norvegr (»nordvägen»), utan en
politisk enhet liksom Sverige efter föreningen av
Götaland och Svealand. I likhet med Sverige och Danmark
lades Norge under ärkebiskopsdömet i Bremen. De
gamla stormansätterna inlemmades genom
lender-mannainstitutionen i riksstyrelsen. Ett uppror av len-
dermän i förbund med Knut den store av Danmark
fick sin avslutning i slaget vid Stiklastad, där Olav föll
(1030). Knut utnämnde då sin son Sven till konung
i Norge, men Olavs anhängare, bl. a. Einar
Tamba-skälvr, hemkallade Olavs son Magnus från Ryssland
(konung 1035-47) och hyllade honom som konung,
varefter Sven utan svärdslag lämnade landet.
Ett vidsträckt havsvälde
Under 11 oo-talet nås höjdpunkten för det norska
väldets expansion och maktutveckling. Magnus Barfot
(1093—1103) befäster herraväldet över Orkneyöarna,
Hebriderna och Man. Under hans söner (en av dessa
var Sigurd Jorsalafare) införlivas Norge liksom
Danmark och Sverige med ärkebiskopsdömet i Lund. De
första klosterstiftelserna inrättas, tionden införs, städer
och kyrkor anläggs, och handeln uppblomstrar. Den
utvidgning av bebyggelsen som ägt rum under
vikingatiden (gårdsnamn på -stadir, -land och -set) tar ökad
fart under de första kristna århundradena (gårdsnamn
på -rud), och under loppet av 1200-talet har
uppodlingen fortgått så långt, att man inte kan tala om
någon ny utveckling av kulturlandet förrän flera
århundraden senare.
11 oo-talet är fyllt av tronstrider. »Kongsemnet»
Sverre (d. 1202) i spetsen för sina »birkebeinar»
(»björkbeningar»; namnet kommer av att dessa i brist
på kläder lindade björknäver om benen) träder i häftig
opposition mot ett kyrkligt biskopligt parti men lyckas
med svensk hjälp svinga sig upp på tronen. Konungens
hird blir nu den egentliga stormansklassen. De
självstyrande kolonierna Island och Grönland läggs under
riksstyrelsen, men Hebriderna och Man måste avstås till
Skottland mot ersättning. Handelsförbindelserna med
Tyskland blir av allt större vikt särskilt för Bergen,
och tyskarna erhåller vidsträckta privilegier.
Unionstiden
Den skandinaviska unionstiden inleds 1319, då Håkon
V:s dotterson Magnus Eriksson (se d. o.) blev konung
i Norge och Sverige. Någon verklig union kom dock
inte till stånd, blott ett förbund i Oslo mellan norska
och svenska stormän. Under Magnus’ son Håkon VI
(regent 1343-80) träffas Norge av digerdödens riks-
Söndags-Nisses förslag till
uni-onskonfliktens lösning 1897.
Prins Carl med gemål cyklar
över Kölen, medan svenske
kronprinsen. Björnson m. fl.
ser på.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
