Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge — vårt broderland i väster - Ur Norges historia - Unionstiden - Norge blir danskt lydrike - Tvistefrön under svensk-norska unionen - Unionens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORGE 2519
olycka 1349—50, och mot slutet av århundradet har
utrikeshandeln helt kommit i tyskarnas händer. Håkon
efterträddes av sin 10-årige son Olav 1380 och en
förmyndarregering, medan hans änka, drottning
Margareta, konung Valdemars av Danmark dotter, fortsätter
att styra i Danmark. Härigenom kom Norge i union
med detta rike, och utrikespolitiken för de förenade
rikena sköttes av Margareta. Vid Olavs död blev hon
vald till riksföreståndare i båda länderna och efter
segern över den svenske tronpretendenten Albrekt av
Mecklenburg även i Sverige (1389).
Norge blir danskt lydrike
Det danska inflytandet i den norska riksstyrelsen
ökades under Kristian II (vicekonung i Norge 1506
-13), som i Norge förde en folklig dansk-nationell
och hansafientlig politik. En sista rest av norsk
självständighet var den av Vincens Lunge och riksrådet
utövade makten under Fredrik I (1523-33). Sedan norska
riksrådet försvunnit, blir Norge i verkligheten ett danskt
lydrike. 1500-talet inleder en ny ekonomisk epok.
Vattensågens allmännare införande från omkring 1520 och
den ökade efterfrågan på trävirke på kontinenten
lägger grunden till en av Norges viktigaste
exportindustrier, skogsindustrin.
Med enväldets genomförande i Danmark 1660 följde
en stark maktkoncentration till Köpenhamn. Invecklat
i de dansk-svenska strider som började 1657 förlorade
Norge även Bohuslän till Sverige 1658. Tidigare (1645)
hade Jämtland och Härjedalen gått förlorade.
Från 1720 till 1807 rådde fred i Norge. Den nästan
200-åriga kampen om Sveriges tillträde till havet i
västei’ var slut, och gränsförhållandena i Norden var
bestämda för kommande århundraden. Landets
folkmängd hade stigit ständigt, omkring 1665 beräknas den
till ca 450 000, 1701 till 504 000, vid den första
verkliga folkräkningen (1769) uppgick den till 724000,
vid slutet av 1700-talet till 883 000 inv., därav 77 000
i städerna.
Tvistefrön under svensk-norska unionen
Den svensk-norska unionstiden (jfr Karl XIV Johan)
får sin prägel av en allt bittrare tvekamp mellan
stortinget och konungamakten och av de norska politiska
självständighetssträvandena, på det kulturella området
motsvarade av en språklig och litterär frigörelsekamp
mot Danmark. Under Karl XIV Johans tid avskaffades
mot hans önskan det norska adelskapet. Under Oscar I
erhöll Norge egen handels- och örlogsflagga med
unionsmärke. Ett beslut av stortinget att avskaffa
ståt-hållarposten i Norge (1854) vann däremot inte
konungens stadfästelse. Under loppet av 1800-talet blev
även förhållandet mellan det liberala stortinget och den
mer konservativa regeringen allt ömtåligare. De
viktigaste politiska frågorna var årliga storting och
statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar. Under
Karl XV infördes lagen om årliga storting, vilket
innebar en påtaglig förskjutning av makten till stortinget.
Stortingsmajoritetens och vänsterns ledare blev under
1870-talet den energiske J. Sverdrup. Vänsterns mål
var parlamentarismens införande och den kungliga
Vetorättens upphävande. Under Oscar H:s tid
genomförde även vänstern sina två programpunkter,
jurylagen och en ny härorganisation, varjämte
gränsfästningar anlades mot Sverige.
Unionens upplösning
Under 1890-talet stod framför allt frågorna om
konsulatsväsendet och utrikesrepresentationen på
dagordningen. Flera unionskommittéer arbetade förgäves på
en revision av unionsförfattningen, som kunde
tillfredsställa båda länderna. En ny flagglag antogs 1889
(han-delsflagga utan unionsmärke), trots att sanktion
vägrades. Situationen kom till en kris, sedan stortinget
enhälligt beslutat anse unionen upplöst på grund av
konungens sanktionsvägran i konsulatsfrågan (1905),
vilket i sin tur lett till norska regeringens avgång. En
urtima svensk riksdag fordrade båda parternas
medverkan vid en unionsupplösning. En norsk folkomröstning
böjde sig för detta krav, och så kom de s. k.
Karlstads-förhandlingarna till (september 1905), som ledde till
unionens upplösning. Situationen under dessa dagar
var kritisk och krigsrisken stor. Den främste av de
svenska underhandlarna i Karlstad var statsministern
och industrimännen Christian Lundberg, de norska
intressena företräddes av den försonlige Chr.
Michel-sen, statsråd och skeppsredare. I Norge valde stortinget
till konung den danske prinsen Carl. Den nyvalde
konungen antog namnet Håkon och lät kalla sin lille son
Alexander Olav. Året därpå (1906) ägde Håkon VII:s
högtidliga kröning rum i Trondheims domkyrka.
Norges nyare historia fram till 1940 kännetecknas främst
av ett starkt ekonomiskt och socialt framåtskridande.
Liksom i de övriga länderna erhöll det
socialdemokra
Svensk-norska konflikten sedd
med en svensk skämttecknares
ögon. Oscar II styr det
svensknorska hästparet, som hotar
gå isär, medan Björnson
klat-schar med piskan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
