Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norska språket — nynorsk och bokmål - Danskan tränger fram - »Bokmålet» närmar sig landsmålet - Norskan i dag - Norsk konst — ett litet folks stora insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2528 NORSK KONST
språk och skrives av ämbetsmännen och de bildade;
i sin talade form får det dock ett starkt fömorskat
uttal. I skriftspråket göres dock flera försök att
värna det norska. Nordlandsprästen Peter Dass
(1600-talet) använder i sin diktning många rent
norska ord och vändningar, och Danmarks store Holberg
röjer i sitt språk sitt norska ursprung.
Händelserna 1814 innebar till en början, att den
danska grammatiken fick större inflytande,
eftersom skolorna blev bättre. Men romantikens lära om
språkets betydelse för nationaliteten gjorde sig snart
gällande. Wergeland blev förnorskningens ledare;
sedan kom Asbjörnsens och Moes sagor, som anslöt sig
till norska folkmål och betecknade en revolution i
ordval och stil, och på 1840-talet började Knud
Knud-sen sin kamp för norska former. Ungefär samtidigt
skapade Ivar Aasen landsmålet. Det fick en betydande
litteratur och kämpade sig fram till officiell
jämställdhet med den gamla dansk-norskan eller riksmålet
1885. År 1892 kom det in i folkskolorna.
Lokaladministration och undervisning försiggår nu på
»ny-norsk» (landsmålets officiella namn) i en rad
kommuner, särskilt på Västlandet, i Tröndelagen och i
de inre fjällbygderna i Sör-Norge. Väl en femtedel
av landets skolbarn räknar nynorska som sitt
modersmål.
»Bokmålet» närmar sig landsmålet
Det dröjde dock länge, innan några förändringar
skedde rörande skrivformerna för »bokmålet» som
det numera heter officiellt. Först 1907 ändrades det
och närmade sig då talspråket i Kristiania och
städerna i sydöst. Man började då skriva pipe, gate, kake
i stället för de äldre formerna pibe, gade, kage och
fastslog de norska formerna hester för heste osv.
1917 kom en ny språkreform och 1938 en tredje,
varigenom större överensstämmelse skapades mellan
bokmål och nynorsk.
Striden mellan nynorska och bokmål är en social
kamp, ursprungligen förd mot ämbetsmannaklassen
och stadsborna, som höll på riksmålet. Nu, då den
gamla ämbetsmannaklassen är upplöst, föres den av
folk i de landsändar där nynorskan ligger nära
talspråket och av landsungdomen, som känner sig
främmande i stadsmiljön. Dessutom försvaras nynorskan
av nationella ideologer, som vill utplåna alla danska
spår i Norge. Socialdemokraterna arbetar först och
främst för en »samnorska». Även om nynorskan
saknar en kompakt befolkningsmassa att stödja sig på,
har den kommit att spela en stor roll i norskt
kulturliv. Mycken stor dikt har skrivits på nynorsk (Vinje,
Garborg, Duun, Vesaas), och den talas från scenen
på Det norske Teatret, grundad 1913.
Norskan i dag
De två officiella språken i Norge i dag skiljer sig
båda väsentligt från de språk som Ibsen och
Björnson resp. Aasen använde men står varandra i stället
’sinsemellan mycket nära. Meningen Jeg har gått
over brua på modernt bokmål blir korrekt nynorska
bara genom att feg byts ut mot Eg. Ibsen skulle
däremot ha skrivit feg har gaaet over broen, och på
Aasens ursprungliga landsmål heter det Eg hev
gjenge yver brui. Vid sidan av de officiella språken
använder emellertid i synnerhet de skönlitterära
författarna ofta egna språkformer. Olav Duun skriver
t. ex. en starkt nordtröndskt färgad nynorska,
medan Magnhild Haalke skriver bokmål med samma
dialektala färg.
Karakteristiskt för bägge de norska språken i
förhållande till svenskan är att de upprätthåller feminin
genusböjning: sola (= solen), brua (= bron); i stor
utsträckning bevarar gamla diftonger: stein (= sten),
høy (=hö), gauk (=gök); stavar latinsk-franska
lånord med sj: stasjon, losji; men behåller
stavningarna godt och hvit (bokmål) resp, kvit (nynorska).
Bokstaven å infördes 1918 för äldre aa; æ och 0
används på samma vis som i danskan.
ETT LITET FOLKS STORA INSATS
INORSK KONST. Den norska konstens historia
-liksom andra grenar av Norges kulturhistoria -
avspeglar troget landets växlingsrika öden. Den visar
en rik blomstring under vikingatiden och den äldre
medeltiden, går tillbaka under 1300-talet, lever
vidare som en anspråkslös bonde- och borgarkonst med
bostadshus, kyrkoinredningar och porträtt som
nästan enda uppgifter fram till föreningen med Sverige,
utvecklar sig sedan med allt starkare betonad
nationell egenart och har under det senaste halvseklet
upplevat en ny blomstringstid av märklig
självständighet och kraft.
Vikingatidens konst, bäst känd från det storartade
Osebergsfyndet (se Vikingatiden), är ornamental
med flätverk av stiliserade djurskepnader,
band-och senare även växtformer som huvudmotiv; dess
teknik är, såvitt fynden visar, först och främst
trä-snideriet. Den lever kvar långt in i kristen tid, bl. a.
för utsmyckning av stavkyrkorna, vilkas konstfulla
träarkitektur synes ha framgått ur en korsning
mellan inhemska konstruktionssätt och västeuropeisk
romansk byggnadskonst. Portalen till kyrkan i Umes
visar ett praktfullt träsnideri i en stil som även
återfinns på 1 ooo-talets runstenar i Sverige. I de yngre
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
