Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oceanien — de tusen öarnas värld - »Det ädlaste av alla naturfolk» - Hur européerna upptäckte och tog öarna i besittning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCEANIEN 2563
Infödingsby i det inre av Viti Levu, den största av Fidjiöarna. På floden i bakgrunden fraktas jordbruksprodukterna,
framför allt sockerrör, ned till Suva och andra marknadsplatser vid kusten. Det andra världskriget medförde stora förändringar
på ögruppen. Bl. a. tog grönsaks- och fruktodlingen stor omfattning beroende på de amerikanska stridskrafternas stora
behov. Vid sidan av urbefolkningen kommer i våra dagar en ännu talrikare indisk, som importerats för att förse
socker-plantagerna med nödig arbetskraft.
per slavar. Kvinnorna hade ofta stort inflytande och
god ställning, äktenskapet var emellertid ofta ganska
lösligt och moralen inte särdeles sträng.
Hur européerna upptäckte och tog öarna i
besittning
Sedan Balbo’a 1513 från höjderna på
Panama-näset för första gången skådat Stilla havet och tagit det
i besittning för spanjorernas räkning, dröjde det inte
länge innan det befors av deras flottor. Magalhäes
[magaljang/sj], den förste som övertvärade havet,
kom dock att lägga sin kurs så, att han endast
träffade på två obebodda korallöar, innan han nådde
Ma-rianerna. Under följande talrika färder som
spanjorerna företog mellan Amerika och Filippinerna lade
de för att undvika ogynnsamma vindar i allmänhet sin
kurs sydligare och upptäckte därvid de flesta av
ögrupperna i söder. Men även holländarna företog från sina
ostindiska kolonier flera resor i Söderhavet, varunder
Abel Talman bl. a. på 1640-talet upptäckte Nya
Zeeland, Tonga- och Fidjiöarna och andra holländare fann
Samoaöarna och t. o. m. kom så långt österut som till
Påskön. Under slutet av 1700-talet var det
övervägande engelsmän och fransmän som återupptäckte
Oceaniens öar eller gjorde nya upptäckter. Så
påträffade fransmannen Bougainville [bogängvil’] 1768
ånyo Tahiti, Samoaöarna m. fl. Den störste av seklets
forskningsresande i Söderhavet var dock James Cook
(se d. 0.), som under sina tre resor 1768-79 kartlade
större delen av Oceanien och upptäckte många
ögrupper, bland dem Hawaii. Efter honom följde talrika
vetenskapliga färder, varunder havets hydrografi och
djurliv samt ögruppernas geografi blev noggrant
undersökta. Bland dessa större expeditioner kan nämnas
Krusenstems världsomsegling 1803-06, Darwins resa
med Beagle 1831-36, Challengerexpeditionen 1873—
76, Gazelleexpeditionen m. fl. forskningsfärder.
I upptäcktsresandenas spår följde handelsfartyg,
som sökte kopra, trepang, pärlor, sandelträ och
allehanda varor, och på Söderhavsöarna fann europeiska
och amerikanska köpmän avsättning för sina varor.
Val- och sälfångare besökte öarna för att hämta ved
och vatten, och de flesta av de olyckor som drabbat
infödingarna kan skrivas på dessa europeiska och
amerikanska besökares konto. De uppträdde ofta som
pirater mot infödingarna, införde spritdrycker och
spred sjukdomar, som på många öar bortryckte stora
delar av befolkningen. Desertörer och skeppsbrutna
slog sig ned bland de gästvänliga infödda och utövade
ofta ett mycket ogynnsamt inflytande på dem. Dessa
»beachcombers» [bi’tjkåomas] hörde i regel inte till
Guds bästa barn. En annan ovana, som snart
utvecklades, var bortrövandet av infödda för Sydamerikas
och Australiens arbetsmarknader.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
