Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Opera — det lyriska skådespelet - Operan reformeras och renas från schabloner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPERA 2579
T. v. den världsberömda svenska sångerskan Kristina Nilsson som Elvira i Don Juan. I mitten Sjaljapin som Boris Godunov
i Musorgskijs opera med detta namn och t. h. Caruso som Pajazzo i Leoncavallos opera med samma namn.
Efter originalfotografier i Kungliga bibliotekets samlingar
DET LYRISKA SKÅDESPELET
Opera. Det lyriska skådespelet med
genomkom-ponerad musik, vilket vi kallar opera, är en historiskt
sett relativt ung konstart. Det var först renässansens
idéer om återuppväckande av den grekiska kulturen
som gav impulsen, och till på köpet beror operans
tillkomst på ett misstag från antikivrarnas sida. Man
hyste nämligen den felaktiga åsikten, att den antika
tragedin var alltigenom musikaliskt beledsagad,
varför det nya dramat också borde förses med musik.
Härtill lämpade sig emellertid inte den
kontrapunktiska körstilen som var rådande, utan en ny musikstil
måste skapas. Dessa revolutionerande idéer odlades
inom ett kotteri av adelsmän, musiker och skalder i
Florens i slutet av 1500-talet. Såväl teoretiskt som
praktiskt pläderade man för en enkel, ackordiskt
ackompanjerad musik, som tog noggrann hänsyn till
textens dramatiska fordringar. De första
operaförsöken var kanske inte så lyckade, men redan 1607
uppfördes ett verkligt mästerverk i den nya konstarten,
Monteverdis Orfeo, vid hovet i Mantua.
Operan var i sin begynnelse helt ett furstarnas och
de förmögnas privatnöje, men det dröjde inte länge
förrän den första offentliga operalokalen öppnades.
Det skedde i Venedig 1637, och så populär blev den
nya konstarten, att snart inte mindre än 16
operateatrar fanns i denna stad. Operan utvecklade sig till
en typisk barockskapelse, uppsättningarna blev
oerhört påkostade, och huvudvikten lades på prakt och
glans.
Den venetianska operans utveckling gick mot solo-
opera, dvs. solosången fick det största utrymmet,
medan körer och ensembler alltmer trädde i
bakgrunden. Denna tendens bekräftades av ytterligare en
italiensk riktning, som från början av 1700-talet
alltmer tog ledningen, den neapolitanska. Medan
tidi-digare »talsången», recitativet, utgjort operans
viktigaste moment, blev nu arian det betydelsefullaste
inslaget. Handlingen föres framåt i recitativen,
medan ariorna är fyllda av reflexioner, allegorier och
liknelser. Alessandro Scarlatti är den förste
betydande tonsättaren i den neapolitanska skolan.
Resande italienska operatrupper besökte alla länder,
och genom furstarnas välvilja blev deras musik den
dominerande.
Operan reformeras och renas från schabloner
Operan hade avlägsnat sig ganska långt från de
ideal, som kotteriet i Florens uppställt, och fastnat i
onatur och schablon. Då framträdde emellertid på
1760-talet den man som kallats operans reformator,
C. W. Gluck, och hans textdiktare Calsabigi. I
allvarligt uppsåt att av operan skapa ett drama med
enkel och klar handling och bärande moraliska idéer,
där det musikaliska elementet har till uppgift att
tjäna poesin, inte vara uttryck för sångarens fåfänga,
gick de till verket. Redan deras första opera, Orfeus
och Eurydike, visar en stilens upphöjdhet och
enkelhet som bör ha verkat överraskande på dåtidens
operabesökare. Glucks reformverk väckte till en
början stark opposition, främst i Paris, där den italien-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
