Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Opera — det lyriska skådespelet - Nationell romantik och verism - Moderna experiment med operan - Operett — från sångspel till show - Offenbachiadernas segertåg - Wien dansar och ler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2582 OPERETT ________________________________________________________________________________
Nationell romantik och verism
Den nationella romantiken gav i de flesta länder
upphov till nationellt betonade operor med ämnen
företrädesvis ur de olika ländernas historia. I
Ryssland skapades sålunda en rad operor i kraftfull,
folklig stil, såsom Musorgskijs Boris Godunov och
Borodins Furst Igor.
Med 1890-talet hade naturalismen trängt fram
även till operakonsten. De »naturtrogna» (veristiska)
operorna, Mascagnis Cavalleria rusticana och
Leon-cavallos Pajazzo m. fl., avsåg att ge en så målande,
realistisk skildring som möjligt av det verkliga livet.
Musikaliskt anslöt de sig till Verdi. Likartade
tendenser präglar Puccinis [potjfni] verk Bohème,
Tosca, Madame Butterfly m. fl., vilka på grund av den
flödande melodiken och den raffinerade
orkesterkoloriten blivit stora publikframgångar.
Moderna experiment med operan
11900-talets operaskapande har olika tendenser gjort
sig gällande. Såväl Wagner som verismen fick talrika
efterföljare medan en helt ny stil i ett slag skapades med
Debussys [-si’] impressionistiska Pelléas ochMélisande
(1902). Sedan 1920-talet har operakonsten i stor
utsträckning tagit den moderna musikens
uttrycksmedel i anspråk. Ernst Kreneks Johnny spielt auf,
Kurt Weills [vajl] Tolvskillingsoperan, George
Gershwins [g9’sjoin] Porgy and B ess bygger på
jazzrytmer och schlagermelodik. Vidare har skrivits
musikdramatiska verk över historiska ämnen, i många
fall i form av en sorts scenoratorier, t. ex.
Honeg-gers Jeanne d’Arc på bålet eller Hindemiths
krö-nikeartade Mathis der Maler. Bland annat av
ekonomiska orsaker har en ny typ, kammaroperan,
uppstått; i den nöjer man sig med ett fåtal sångare och
liten orkester. På 1940-talet har
operakompositörerna, möjligen under påverkan av filmen och den
moderna litteraturen, alltmera försökt att även inom
operaformen ta större hänsyn till det psykologiska
sammanhanget. Som exempel på sådana operor kan
engelsmannen Brittens Peter Grimes och
norrmannen Saeveruds musik till Peer Gynt nämnas.
Under senare år har publiken visat en tendens att
mera uppskatta den musik som bjuds i
konsertlokaler än den som ljuder från operaestraden, med vilket
även instrumentalkompositörernas betydligt rikare
produktionsverksamhet sammanhänger. En ny opera
är en sällsynthet, och ytterst få har vunnit allmänt
bifall. Liksom operetten har även operan fått en
farlig konkurrent i filmen. Ä andra sidan har många
verk genom radio och television nått en vida större
publik än tidigare.
FRÅN SÅNGSPEL TILL SHOW
Operett. Operans gladare syster, operetten, är
betydligt yngre till åren, men hon har åldrats
fortare. Född i det glada andra kejsardömets Paris och
uppfostrad i det inte mindre glada Wien, gjorde hon
hastigt succé världen runt. Men liksom andra damer
var hon lydigt underdånig modets lagar, och detta
blev hennes olycka. Ty modet har farit illa fram och
av den glatt uppsluppna cancandansande parisiskan
gjort en blaserad, falskt tragisk primadonna, som
visserligen får sin furste i tredje akten men först
efter ymniga tårefloder i andra . . .
Operettens historia är intimt förknippad med
sällskapsdansen. Polka, vals, boston, cake-walk, step,
foxtrot, shimmy, blackbottom och swing-jazz - alla
är de representerade hos och utnyttjade av
operettkompositörerna under de cirka 90 år som gått sedan
genren gjorde bejublad entré på Europas scener.
Offenbachiadernas segertåg
När Jacques Offenbach på småteatrarna i Paris
började med sina små roliga och bitande kvicka
enaktare, de s. k. bouffes parisiens [bof parisiäng’], där
dagens parisiska skandalkrönika serverades i lätt
omstuvad men så mycket mera satiriserande form, kom
han visserligen inte med något helt nytt - 1700-talets
intermezzi, operabuffan och sångspelet är alla på
sätt och vis föregångare - men den respektlösa
uppsluppenheten, den vinande färlan över samtidens
lyten och inte minst den kvicka musikaliska
utformningen lockade hela Paris till hans teatrar. De större
verken Orfeus i underjorden (1858), Sköna Helena,
Storhertiginnan av Gerolstein, Frihetsbröderna spred
munterhet över både Gamla och Nya världen och
lockade andra kompositörer att försöka sig i samma
genre (Lecocqs Madame Angots dotter, Lille
hertigen, Hervés Lilla helgonet, Planquettes
Corne-villes klockorj. Epokgörande betydelse fick de
offen-bachska verken vid premiärerna i Wien.
Wien dansar och ler
De österrikiska kompositörerna tog genast upp
konkurrensen. Franz von Suppé fick en hel rad
operetter uppförda, däribland Den sköna Galatea
och Boccaccio, vilka hör till de förnämsta i
operettlitteraturen. Suppés verksamhet fortsattes
framgångsrikt av Millöcker med Tiggarstudenten. Johann
Strauss d. y. är dock den centrala gestalten i
wien-operettens historia. Och med honom kom valsen.
Den dominerande betydelse Strauss gav åt denna
dansform satte sin prägel på alla hans verk. Efter
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
