Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringslöpning — den verkliga amatörsporten - Enkla regler i början - Orienteringslöpningens stora namn - A och O i orientering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERINGSLÖPNING 2585
Enkla regler i början
De första egentliga tävlingsreglerna tillkom hösten
1917 och skrevs för Hellas’ klubbtävlingar. De var
enkla och koncisa: i huvudsak byggde de på reglerna
för budkavlelöpning på skidor och de militära
reglerna för orientering till fots. Det stadgades alltså bl. a.,
att järnväg inte fick beträdas annat än då löparna
skulle passera rakt över den, att »blott egen
muskelkraft får användas», att »vanlig klädsel» och kängor
med skaft var obligatoriska (tunn idrottsdräkt alltså
förbjuden), att deltagare själv fick stå för sina
kostnader samt att han själv skulle medföra karta och
kompass. Dessa regler accepterades även av övriga
arrangörer.
Banorna förlädes de första åren som regel till
bebyggda trakter - löparen hade att ta sig igenom
skogsmark, hagar, över fält och åkrar, och det var som
regel inte övervägande löpning med kompassens hjälp,
utan vägvalet och omdömet sattes på stora prov. Ofta
löpte man omvägar för att få tillfälle att springa en
längre men snabbare sträcka på väg. Start och mål
förlädes som regel till en gård, by eller annat samhälle,
som kontroller begagnades i stor utsträckning torp,
vägskäl, sjöar eller kraftigt markerade
terrängformationer.
I och med att skickligheten växte, försvårades
banorna. Skogsmark blev nu regel, och för att få
»jungfrulig mark», där ingen löpare tidigare sprungit,
tvingades arrangörerna att frakta löparhären allt
längre från samlingsplatsen. Redan i slutet av
1920-talet blev det vanligt med järnvägs- eller bussresor på
5-10 mil. Som kontroller började nu mindre
markerade formationer att användas, allt för att försvåra
tävlingen och låta den verkliga skickligheten komma
till sin rätt. Orienteringslöpning blev därigenom en
specialisternas idrott från att tidigare ha varit en
mo-tionssport för idrottsmän från nästan alla olika
kategorier. Utrustningen blev också valfri, specialartiklar
i fråga om klädsel tillverkades, kompasserna
förbättrades enormt osv.
Orienteringslöpningens stora namn
Orienteringslöpningens första år, då man praktiskt
taget endast tävlade distriktsvis, såg en stor mästare:
djursholmaren Gustaf Wahlgren. Den vetenskapliga
orienteringens första stora namn var Folke Thörn,
egentligen örebroare, som slog igenom under sin
elevtid på Skogshögskolan i Stockholm och som
småningom detroniserade Wahlgren. Thörn, god ban- och
terränglöpare, förenade den drivne löparens fart med
såväl teoretisk som praktisk orienteringsförmåga, och
då han även verkade som skribent och författare,
blev hans insatser av banbrytande betydelse.
Omkring 1930 framträdde därpå de tre bröderna
Arvid, Björn och Alvar Kjellström, den förre Sveriges
förste officielle orienteringsmästare till fots, alla tre
En av våra elitorienterare, Stig Dahlberg, spurtar mot mål.
I bakgrunden skymtar Tyresö slott.
mästare i budkavle på skidor och vinnare av
riksmäs-terskap (innan SM instiftats) till fots, bland Sveriges
främsta skid- och orienteringsledare, Björn och Alvar
skapare av de nu överallt i världen använda
kompasserna.
Den stora jämnheten bland elitorienterarna gör, att
några mästare i särklass i Sverige numera inte finns.
Mest framgångsrika torde senare Stig Hedenström,
Malte Larsson, Gunnar Hallsten, Erland Vemdal och
Stig Dahlberg ha varit. Ingen av dem kan dock i fråga
om framgångar mäta sig med Jarl Gripenberg,
Finlands och Nordens förnämsta orienteringslöpare.
A och O i orientering
En modern orienterare ställs inför svåra uppgifter.
Han har numera som regel totalt okänd terräng att
forcera, ofta vald så, att tydliga terrängformationer
och hållpunkter för orienteringen saknas.
Hans hjälpmedel är karta (som vid större tävlingar
numera alltid erhålles av tävlingsledningen - egna
kartor är förbjudna), kompass av modern
konstruktion samt klocka. På kartan väljer han sin kurs, ofta
fågelvägen, ibland rundande svåra terrängpartier
eller träsk, ibland tagande avsiktliga, smärre omvägar
för att som stöd få en tydlig »mellankontroll». En
orienterare måste känna sin egen fart i all sorts terräng
- veta med sig, att han i risig, sumpig eller stenbun-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
