Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringslöpning — den verkliga amatörsporten - A och O i orientering - En dyrbar mass-sport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2586 ORiENTERINGSLÖPNING
Under senare år har alltfler
idrottskvinnor upptäckt
orienteringens tjusning. Här har
några tävlande just hittat en
av kontrollerna i en
SM-orientering för damer.
den mark behöver t. ex. 9 min. per kilometer i
medelfart, i lättare skogsmark kanske 7/2, på gärden 6 min.
Med hjälp av klockan kan han räkna ut, hur långt
han hunnit från utgångspunkten och hur långt han bör
ha kvar till sitt mål. Har han kalkylerat med att
sträckan skall ta 19 min. och har han löpt så länge utan
att ha funnit kontrollen, vet han, att han antingen är i
närheten eller också på väg att springa förbi den.
A och O i orienteringslöpning är att alltid exakt
veta var man befinner sig, helst på ett 50-tal meter
när. Synnerligen villsamt är att följa en kamrat
eller konkurrent - i ivern villar man då lätt bort sig
och glömmer att observera alla detaljer.
Detaljerna ger nämligen förutom kartläsningen för
den erfarne orienteraren många värdefulla
upplysningar. Av vegetationen ser han, om han närmar sig
en sjö eller bäck osv. och kan på detta sätt ofta
kontrollera om han är på rätt väg.
Längden på banorna varierar. För seniorer brukar
de vara 12-14 km, men även 2- och 3-milstävlingar
arrangeras. Yngre löpare, nybörjare, äldre oldboys
och damer brukar löpa 5-8 km.
En dyrbar mass-sport
Orienteringslöpning har blivit massornas sport.
Synnerligen vanligt är, att 300-500 deltagare
anmäler sig till en tävlan, och även betydligt större antal
förekommer. För arrangörerna blir det därför
nödvändigt, då starten måste gå en och en eller två och två,
att dela upp deltagarna i skicklighets- eller
åldersklasser samt fördela dem på skilda banor. För
funktionärerna blir en sådan masstävlan en oerhört
krävande uppgift, och ofta måste extratåg tillgripas för
att klara transporterna. Stora summor offras årligen
på bussar, järnvägar etc.
Det är orienteringslöpningens styrka men
samtidigt dess svaghet, att den lockar massorna till
deltagande. Vid mästerskap (såväl distrikts- som svenskt)
har man måst tillgripa metoden att endast låta de mest
kvalificerade starta. Omgivningarna runt ett samhälle
blir snart »utsprungna» på många mils omkrets, och
det är därför nödvändigt att sända ut löparhären allt
längre från samlingsplatsen. Som varje deltagare får
stå för sina egna utgifter, blir kostnaderna för en
orienterare allt större, men man offrar villigt och glatt för
den idrott som är den moderna tidens största och
mest markanta amatörsport. Ty där inga
entréinkomster finns, där förekommer inte någon professionalism.
På grund av att en orienteringslöpare lämnar
ytterst obetydliga spår efter sig, har tävlingsformen till
fots stora företräden framför budkavlelopp eller
individuell orientering på skidor - där spåren blir
tydliga - och orienterings- och budkavletävlingar på
skidor måste därför förläggas till sen- eller vårvintrarna,
då skarsnö kan påräknas.
Orienteringstävlingar förekommer också inom
motorsporten, likaså cykelorientering, men dessa
former är inte så populära som de till fots.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
