Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orkidéer — tropikernas trädprydnader, Nordens lyxblommor - Vad trädgårdsmästaren kan åstadkomma - Orikdéerna genom botanistens glasögon - Den underbart doftande nattviolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2588 ORKIDÉER _____________________________________
väljer man för vidare förökning endast sådana
exemplar som fått i arv föräldrarnas bästa egenskaper.
Därför är kalkbladen hos dessa orkidéhybrider ofta
sällsynt vackert formade, samtidigt som de uppvisar de
mest utsökta färger.
Vad trädgårdsmästaren kan åstadkomma
Eftersom orkidéerna inte är »sortäkta», då de
förökas med frön, skulle odlingen av orkidéhybrider vara
en olöslig uppgift, om de inte kunde förökas också på
ett annat sätt. De flesta orkidéer är försedda med
knöl-formiga utväxter på stammar och rötter, och om
dessa lösgöres från moderväxten, kan de ge upphov
till självständiga plantor. På så sätt uppkomna
exemplar har moderformens alla arvsanlag.
Som tidigare nämnts, växer de tropiska orkidéerna
på trädens grenar dock utan att ta någon näring ur de
växter på vilka de slagit sig ned. De är med andra
ord epify’ter. Näringen, som deras fritt nedhängande
rötter uppsamlar, får de ur multnande växtdelar. I
växthusen ser man därför ofta orkidéer odlade på
ett underlag som man förstår inte kan tjäna dem
till näring. Så t. ex. finner man inte sällan vid
korkstycken fastbundna orkidéknölar, vilkas kraftiga
bladverk och blomrikedom bär vittnesbörd om att
de trivs utmärkt med denna egendomliga
kulturmetod.
I Sverige har man fått lyckade odlingsresultat, då
jordblandningen till större delen bestått av multnade
boklöv.
Orkidéodling är mycket besvärlig, då orkidéerna
har höga krav på lämplig belysning, värme,
luftfuktighet och bevattning. Orkidéblommorna har lång
livslängd. Även som snittblommor kan de hålla sig i upp
till två månader.
Att odla tropiska orkidéer är en exklusiv hobby,
som i vårt land endast har ett fåtal utövare.
Orkidéplantor av en mångfald sorter levereras från
drivhusanläggningar i t. ex. England, Frankrike och USA.
Plantor av vanliga sorter kostar några kronor, men
nya korsningsprodukter kan betinga ett pris av
omkring 1 000 kr för en enda planta. Orkidéodlare som
från drivhus levererar snittblommor finns flerstädes
även i Stockholms omgivningar.
Orkidéerna genom botanistens glasögon
Orkidéerna tillhör den stora gruppen
enhjärtbla-diga växter (monokotyledoner), med vilka de har
följande kännetecken gemensamma. Som framgår av
gruppens namn, bildas endast ett hjärtblad. Rötterna
utgörs av birötter. Bladen saknar inskärningar i
kanten. Deras nerver löper parallellt med varandra i
bladets längdriktning. Blomman är som hos andra
en-hjärtbladiga växter uppbyggd av flera bladkransar
med tre blad i varje krans. Alla tre bladen kommer
dock inte till utveckling i samtliga kransar. Så är stån-
darbladkransarna inte fulltaliga. I de flesta fall
förkrymps samtliga ståndare utom en. Denna
tvårum-miga ståndare har en egendomlig placering, i det den
vuxit samman med pistillens översta del. Vartdera
ståndarrummet innehåller en klubblik bildning
bestående av ståndarmjölkom sammankittade av ett
bindmedel, som också bildar klubbans smala skaft och
ytterst avslutas av en klibbig skiva. Klibbämnet på
skivan börjar inte avsöndras, förrän ståndarmjölet är
färdigt att spridas. Kommer insekter i beröring med
ståndare som befinner sig i detta stadium, fastnar
klibbskivorna på dem, och hela pollenmassorna dras
ut ur ståndaren. Ute i luften torkar klubbornas skaft,
och pollenmassorna kommer därigenom i ett nytt läge,
som är sådant, att de, när insekterna besöker nya
orkidéblommor, kan skrapas av mot pistillmärkcna.
Insekterna lockas ofta till besök i
orkidéblommorna av den nektar som förvaras i en säck- eller
sporrelik utvidgning på det största kronbladet, den s. k.
läppen. Just detta kronblad är det som framför de andra
ofta fått en så sällsam utformning hos orkidéerna.
Läppen är ibland toffellik, ibland bildar den en strut.
I andra fall är dess bas mycket tunn och smal men
dess nedersta parti utbrett, så att den pendlar fram
och tillbaka vid minsta beröring. Ofta är läppen
försedd med utväxter som har form av horn, valkar eller
fransar.
En annan egenhet med orkidéblomman är, att den
vrider sig ett halvt varv, medan den utvecklar sig från
knopp till utslagen blomma. Därigenom kommer
sporrens öppning, som från början varit riktad in mot
huvudaxeln, att bli vänd utåt, och sporren blir mera
lättillgänglig för insekter. Denna vridning sker i
fruktämnet, som hos alla orkidéer sitter under de övriga
blomdelarna. Efter befruktning utvecklar sig
fruktämnet till ett fröhus innehållande ett otal ytterst små
frön. Hos mycket stora orkidéblommor har man
uppskattat frönas antal till en miljon, och säkert
innehåller även de mindre formerna tusentals frön. På grund
av sin ringa storlek har fröna självfallet mycket litet
upplagsnäring, vilket medför stor dödlighetsprocent
hos groddplantorna. Det stora antalet frön säkrar ju
dock artens bestånd.
Den underbart doftande nattviolen
Av de ca 18000 orkidéarter man känner finns
endast ett 40-tal i Sverige. Några av dem är mycket
vanliga, t. ex. nattviolen (Habena’ria bifo’lia) och
jungfru Marie nycklar (O/chis macula’ta). Andra åter,
t. ex. skogsfrun (Epipo’gium aphyVlum), är mycket
sällsynta. Inga svenska orkidéer är epifyter, utan
samtliga växer på marken. De flesta av dem är
försedda med gröna blad och kan alltså leva av enbart
oorganiska näringsämnen, men några har endast
fjälllika blad och hämtar sin näring ur organiska ämnen,
som uppstår vid andra växters förmultning.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
