Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormar — ondskans och läkekonstens symbol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___ ORMAR 2589
Ormens huvud är täckt av hornplåtar. De genomskinliga ögonlocken är sammanvuxna. Pupillen är hos många arter
spring-formig. Tänderna är bakåtriktade och hakformade. Gifttänderna ligger vanligtvis infällda i slemhinneveck och är antingen
ihåliga eller försedda med en giftkanal på baksidan. Genom att luftstrupens öppning ligger långt fram kan ormen andas
även vid slukandet av bytet, vilket tar avsevärd tid: en huggorm behöver t. ex. bortåt en timme för att nedsvälja en mus.
Tungan är huvudsakligen ett känselorgan.
ONDSKANS OCH LÄKEKONSTENS SYMBOL
Ormar. Få djur har så dåligt rykte som ormarna,
det finns människor som inte ens kan höra talas om
dessa djur utan att rysa. Man finner också, att ormen
som symbol för ondskan har gamla traditioner. I de
flesta mytologiska framställningar spelar den en
obehaglig roll. Från den judiska skapelsehistorien har
ormen i paradiset gått till eftervärlden med mycket
skamfilat renommé. I tropikerna kan man nog säga,
att ormarna i farlighet svarar mot sitt dåliga rykte,
men i våra svalare länder anställer de mera sällan
någon skada. Emellertid utgör giftormarna en
minoritet. Av världens ca 2 400 ormarter är endast
omkring 250 giftiga.
Tillsammans med ödlor, krokodiler och
sköldpaddor räknas ormarna till kräldjurens klass.
Gemensamt för dem alla är den hornbeklädda huden, som
inte är lämplig som isolering gentemot yttre
temperaturväxlingar, vidare hjärtats byggnad och sättet att
fortplanta sig genom att lägga ägg. Hos en del arter
spricker dock fosterskalen, innan eller strax efter det
de lämnar moderdjuret. Kräldjuren är växelvarma,
dvs. de har samma temperatur som den omgivning de
lever i. I länder, där vintertemperaturen är låg, ligger
dessa djur i ett dvalliknande tillstånd under den kalla
årstiden.
Lekmannen tror sig främst känna igen en orm på
att den saknar extremiteter. Men det kan hända att
han misstar sig. Det finns flera både groddjurs- och
ödlearter som är extremitetlösa. Vår vanliga ormslå
eller kopparorm är t. ex. en ödla. Ehuru de nu
levande ormarna saknar ben, visar deras
fosterutveckling, att de härstammar från djur som varit
extremitetbärande. Vissa större ormarter är alltjämt i
besittning av rudimentära bakben. Ormarnas sätt att röra
sig framåt beror på en samverkan mellan deras många
revbenspar och de avlånga hornskenor som bekläder
buken. Ormarna saknar helt och hållet bröstben,
revbenen ledar mot ryggkotorna och står även i
förbindelse med det muskelskikt som rör bukskenorna.
Vid rörelser av revbenen kantställs dessa skenor och
hindrar ormen att glida baklänges genom att ta spjärn
mot marken. På ett absolut glatt underlag är det
mycket svårt för en orm att förflytta sig. Revbenens antal
är stort, i regel finns det fler än 200. Även de flesta
halskotor är revbensbärande, endast svanskotorna
saknar revben. Rörligheten mellan de olika kotorna är
större än den är hos andra ryggradsdjur, vilket beror
på att kotorna ledar emot varandra med kulleder.
Det märkligaste hos ormarna är givetvis deras sätt
att äta. Dessa långsmala djur kan sluka ett byte som
har betydligt större omfång än de själva. Deras
kroppsbyggnad är till stor del anpassad till den omständliga
sväljningsproceduren. Ansiktsbenen är t. ex. formade
som stavar, vilka ligger i skallens längdriktning och
är förenade endast med senor och muskler.
Underkäkens båda hälfter är inte sammanvuxna och kan därför
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
