Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxa kyrkan — österns rättrogna kyrka - ...och aldrig mötas de två - Korset och halvmånen - Slaverna kommer med - Fromhetsliv i stelnade former - Gudstjänsten fylld av symboler - Sakrament och bilddyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259^ ORTODOXA KYRKAN ____________________________
österns kyrkor 866 kan man datera själva
skilsmässan mellan en »katolsk» och en »ortodox» kyrka,
fastän först 1054 den formliga bannlysningen från
ömse håll ägde rum.
Korset och halvmånen
Medan påvekyrkan under medeltiden stadigt gick
framåt i makt och glans, fick de ortodoxa i östern
erfara, att martyriet i mångahanda måtto alltjämt
kunde beskäras dem. De fyra »patriarkaten» i
Kon-stantinopel, Antiokia, Jerusalem och Alexandria fick
genom muhammedanernas erövringar sina områden
oerhört beskurna. Vid medeltidens slut föll själva
Konstantinopel 1453 i turkarnas händer. Korset över
kristenhetens stoltaste tempel, Sofiakyrkan, byttes ut
mot den turkiska halvmånen. Sultaner och paschor
förstörde, brände, landsförvisade och avrättade. Vissa
tider var dock lugnare. Den ekumeniske patriarken
kunde då från den fristad han fått sig anvisad utöva
den andliga myndigheten över sin gamla
söndertrasade kyrka.
Slaverna kommer med
Under samma tid hade emellertid också nya
utsikter öppnats. Hela den stora slaviska världen
mottog småningom kristendomen (Ryssland omkring år
1000 genom Vladimir den store). Öst-Rom syntes få
en arvtagare i Östeuropa. Här blev emellertid
kyrkorna till slut fria, av Konstantinopels patriark
oberoende landskyrkor organiserades i nära anslutning
till nationalitet, folkkaraktär och folksed. Fullt
självständiga (autokefa’la) blev kyrkorna i Ryssland,
Rumänien, Grekland, Polen och Bulgarien. Den ryska
utbrytningen ägde rum redan 1589. Tsar Peter den
store gjorde sig då själv till ryska kyrkans herre och
regerade den med hjälp av »den heliga synoden».
Andra ryska härskare har sökt spela rollen av hela
den slaviska kristenhetens herrar och beskyddare
(panslavismen).
I och med revolutionen 1917 skapades emellertid i
»det heliga Ryssland» en helt ny situation. Kyrkan
hade kommit att betraktas som en del av den
förhatliga tsarregimen, varför den utsattes för en energisk
förföljelse, som avstannade först in på 1930-talet.
Under andra världskriget vann den ryska kyrkan yttre
återupprättelse, ehuru dess roll i samhället nu är
mycket svår att bestämma.
Fromhetsliv i stelnade former
Om man ser på den inre utvecklingen inom den
ortodoxa kristenheten, kan det möjligen ligga en viss
sanning i det gamla slagordet: »i ortodoxa kyrkan
har ingenting hänt sedan mötet i Nicaea». Det är
något egendomligt stelnat och stillastående i dess
fromhetsliv och många av dettas yttringar. Vi ser
det först i själva läran: »Vi har endast en dogm,
nämligen nicenska trosbekännelsen», brukar ortodoxa
kyrkomän själva säga. Patriarken Kyril’los Lu’karis
(d. 1638) gjorde visserligen intressanta närmanden
till den protestantiska världen (brevväxling med
Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna), men kyrkan
själv avvisade hans reformidéer, och själv blev han
genom jesuitisk tillskyndan på sultanens befallning
avrättad genom strypning och dränkning. Den ryske
metropoliten Petrus MogFlas’ teologiska
utläggningar fick i stället auktoritativt anseende inom de
flesta landskyrkor.
En ortodox präst av lägre grad äger ofta blott
nödtorftig bildning och lever sitt liv bland bönder
och hantverkare som en av dem. Biskopar utväljes
bland munkarna ur de talrika klostren. Dessa är ofta
storartade anläggningar och förnämliga
bildningshärdar (t. ex. klosterstaden på halvön Athos).
Gudstjänsten fylld av symboler
De ortodoxa har inte utan en viss rätt sagt sig
vara de enda sanna väktarna av de heliga formerna
och traditionerna inom kristenheten. Stor
likformighet råder inom den ortodoxa kyrkan i lära,
författning, kult och kyrkorätt. Från 1923 hålles även
gemensamma kyrkomöten. Inom kulten framträder den
ortodoxa kristendomens kanske mest karakteristiska
särdrag. Gudstjänsten har en egendomlig åskådlig
form. Det gäller för kyrkobesökaren inte i första
rummet att höra utan att se de heliga sanningarna,
ja hela frälsningshistorien ända från skapelsen,
symboliskt åskådliggjorda av prästen och hans
medhjälpare. För en utomstående kan det hela te sig ganska
förvirrande med alla dessa hemlighetsfulla rörelser,
bugningar och tecken, allt detta upplyftande och
vidrörande och kyssande av de heliga föremålen etc.
Men det enkla folket följer skådespelet med lysande
ögon och hämtar synbarligen en äkta uppbyggelse
därav. Kyrkosången är underbart vacker. »Ortodoxi»
betyder ju inte bara »rätt lära» utan även - rätt
lovsång!
Sakrament och bilddyrkan
Högtider och festdagar är i den ortodoxa kyrkan
både talrika och lysande. Kyrkliga handlingar och
sakrament omhuldas med samma rörande intresse
för formen. Vid dopet lägger man stor vikt vid
smör-jelsen med den heliga oljan (myron). Vid
nattvarden utdelas åt alla de i vinet nedlagda bröden, vilka
prästen överbringar genom en sked till
nattvards-gästerna. De ortodoxa har ett särskilt sakrament,
bö-neoljan, som betraktas med stor vördnad och ofta
räknas som botemedel vid sjukdomar o. d. Bilder av
helgonen, jungfru Maria och Kristus har spelat en
stor roll, alltsedan bilddyrkan officiellt godkändes på
en synod 843. I de frommas hem finns nästan alltid
en eller flera sådana bilder (iko’ner), som ivrigt
dyrkas och vördas.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
