Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxa kyrkan — österns rättrogna kyrka - Öst är öst och väst är väst... - ...och aldrig mötas de två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTODOXA KYRKAN 2595
ÖSTERNS RÄTTROGNA KYRKA
Ortodoxa kyrkan. Den 30 augusti 1925
kunde kyrkobesökarna i Uppsala domkyrka se en
ovanlig och gripande syn. Det var ekumeniska
mötets sista dag. Nathan Söderblom skulle predika, men
vid hans sida stod framme vid altaret en mycket
gammal, vitskäggig man med goda och vänliga ögon.
Han var klädd i en mycket underlig skrud och talade
ett språk som endast få förstod. Det var den
vördnadsbjudande patriarken Photios av Alexandria, den
ortodoxa kyrkans märkligaste representant vid det
ekumeniska mötet.
Han läste med tårar i ögonen de dyrbaraste ord hans
kyrka ägde, den nicenska trosbekännelsen, på
kyrkans första modersmål, grekiskan.
Nog var avståndet stort både i tid och rum
mellan Nicaea 325 och Stockholm 1925, mellan
kristenhetens ekumeniska möten i fornkyrkan och i modern
tid.
Den gamle patriarken hade rest från Egypten
med mycket blandade känslor. Men han har själv
berättat, hur snart han gripits av mötets anda.
Redan när kung Gustaf hälsade ombuden från kristna
kyrkor runt hela jorden välkomna, hade han »skådat
i hänryckning» kejsar Konstantin på Nicaeamötet,
hälsande martyrkyrkans biskopar från världsväldets
alla hörn, nyss med knapp nöd sluppna »ur den stora
bedrövelsen».
Öst är öst och väst är väst...
Det märkliga ekumeniska mötet i Nicaea 325
bildar på sätt och vis utgångspunkten för den
östromerska kristenhetens säregna historia. Som det första
stora namnet i denna historia brukar man ange
»rätt-trogenhetens (ortodoxins) fader», biskop Atana’sios
av Alexandria (d. 373). Ortodoxa kyrkan ärar
honom även i våra dagar som Nicaeabekännelsens store
lärofader.
Det var en tid av andlig livaktighet i den
östromerska rikshalvan. Man diskuterade med
österländskt djupsinne och lärdom frågan om Kristi
person och frälsningsverk. - Själva munkväsendet, som
i östern organiserades av den lärde biskopen i
Cæsarea Basi’leios den store (d. 379), präglades
av intresse för spekulation och stilla försjunkande.
Ett annat särdrag, intresset för kultens, speciellt
predikans, sköna form framträdde hos den store
vältalaren biskop Johannes av Konstantinopel, med
tillnamnet Krysos’tomos (»guldmun»), d. 407, en
martyr för sin frimodighet inför världens mäktige.
... och aldrig mötas de två
Romarrikets delning i Väst- och Östrom svarade
i stort sett mot den delning av den gamla
rikskyrkan som en djupare andlig olikhet till slut medförde.
Under 800-talet stod mot varandra den maktlystne
påven Nikolaus I i Rom och patriarken Photios av
Konstantinopel. Den senare är en av sin kyrkas
mest fascinerande gestalter. Han var krigare,
statsman och kyrkofurste men också »filolog, filosof,
teolog, jurist, matematiker, naturforskare och läkare»
och må därför med skäl kallas »ett verkligt fenomen
i kyrkan» (Hj. Holmquist). Han såg och
formulerade klart och skarpt skillnaden mellan öst och väst
både i kult och lära. Från hans proklamation till
Den ortodoxa kyrkan har en enorm
betydelse för sina bekännare, och
kyrkliga handlingar och sakrament
omhuldas med ett nästan rörande
intresse. Här välsignas åkerfälten i
en liten rysk by.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
