Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna — Sveriges största statsman - Gustav Adolfs högra hand - Richelieus vederlike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2602 OXENSTIERNA __________________________________
den med Gustav Adolfs, att den kunnat utbildas och
vinna tilltro.
Axel Oxenstierna var elva år äldre än sin kunglige
vän. Då han 20 år gammal återvände till Sverige efter
en långvarig utrikes studieresa, gick ännu
dyningarna höga efter den våldsamma storm som nyss
upprört det svenska samhället och kulminerat i
Linköpings blodbad. I striden mellan Karl IX och den
svenska högadeln kom Axel Oxenstierna att i viss mån
inta en förmedlande ställning. Starka band förenade
honom med de högadliga kretsarna, men inte desto
mindre blev han en av kungens betrodda män och
spelade en ledande roll i den provisoriska regering
som bildades efter Karl IX:s död. Han medverkade
också till att Gustav Adolf trots sin ungdom
förklarades myndig, men samtidigt var det han som
utarbetade de förslag till kungaförsäkran och
adelsprivilegier som garanterade adelsståndets starka ställning
i samhället och som förelädes den unge konungen för
godkännande. Axel Oxenstierna hade sålunda den
största förtjänsten av att en varaktig försoning kom
till stånd mellan Vasaätten och den svenska
aristokratin och att den senares krav på
medbestämmanderätt i statens angelägenheter vann beaktande.
Gustav Adolfs högra hand
En av Gustav Adolfs första regeringsåtgärder var
att utnämna Oxenstierna till rikskansler. Full
enighet i politisk åskådning rådde väl inte mellan konung
och kansler, men skiljaktigheterna hindrade inte ett
intimt samarbete och en utomordentligt hög
ömsesidig uppskattning. »Det vore att önska», skrev
Gustav Adolf en gång i ett brev till sin kansler, »att flera
funnes, som med samma trohet och vett (som Ni)
hanterade saken; tvivelsfritt vore det då, att allas vår
välfärd stode säkrare.» Och han kallade Axel
Oxenstierna »ett instrument, mig av Gud givet, många
tunga saker igenom att lykta» (att genomföra). Hur
Axel Oxenstierna å sin sida bedömde konungen,
framlyser klarast av de ord han skrev till rådet efter
konungens död: »I världen finnes nu dess konungs
like inte och är i många hundrade år inte funnen, vet
icke heller, om han så lätteligen kommer härefter.
Ja, må han med rätta hos oss heta den vise och store
konung Gustav, fäderneslandets fader, dess like i
Sverige aldrig regerat haver.»
Såsom rikskansler hade Axel Oxenstierna i
främsta rummet att sköta »den utrikes brevväxlingen».
Men med Oxenstierna som innehavare blev ämbetet
av ännu större betydelse: han strävade efter att göra
kansliet till »styrelsens själ» och centrum. I själva
verket var Axel Oxenstierna inte blott chef för ett
ämbetsverk utan kungens högra hand; närmast
skulle han motsvara en statsminister i våra dagar.
Källorna - inte minst Axel Oxenstiernas skrifter
och brevväxling, som delvis utgivits i tryck - vittnar
på ett imponerande sätt om den personliga andel han
hade i riksdagsförslag, instruktioner, stadgar och
förordningar på samhälls- och kulturlivets alla
områden. Riksdagsordningen 1617, riddarhusordningen
1626, regeringsformen 1634, handels- och
sjöfartsförordningen 1614, instruktioner för landshövdingarna,
stadgar om städernas förvaltning, kungliga
propositioner till riksdagen, förslag till krigsartiklar - dessa
och ett oändligt antal andra handlingar har flutit ur
Axel Oxenstiernas penna. Han sysslade med
indrivningen av Älvsborgs lösen, han anförde 1620 den
beskickning till Berlin som ordnade giftermålet mellan
Gustav Adolf och Maria Eleonora, han medföljde
ibland konungen på hans utländska fälttåg, men ofta
var det också han som i konungens frånvaro
tjänstgjorde hemma som ett slags vice regent. Krigare var
han inte, men han anlitades ofta i militära
förvaltningsfrågor, särskilt sådana som gällde truppernas
utskrivning och underhåll. 1626 blev han
generalguvernör i de erövrade områdena i Preussen. Här
deltog han i diplomatiska underhandlingar med Polen,
men framför allt ordnade han uppbörden av tullar
och »licenter» i dessa områden på ett så förstklassigt
sätt, att de blev en av svenska kronans viktigaste
inkomstkällor.
Under vistelsen i Preussen fick Oxenstierna
Gustav Adolfs kallelse att infinna sig i Tyskland, och i
slutet av 1631 sammanträffade han med konungen i
Frankfurt am Main. Vid detta tillfälle skall
Oxenstierna ha sagt till konungen, att han hellre i Wien
skulle ha velat lyckönska honom till segern; ännu
många år efteråt uttalade han i svenska rådet som sin
mening, att om »salig kungen» omedelbart efter
segern vid Breitenfeld gått mot Wien och låtit bli att
marschera till Rhen, så skulle kejsaren ha varit
tvungen att falla till föga. Mellan konungen och
kanslern fördes intima rådplägningar både om den tyska
politiken och om det inre styrelsearbetet. Oxenstierna
utnämndes till legat i Rhenländema med mycket
vidsträckt fullmakt. Han utvecklade även stor militär
duglighet, då han förde betydande truppavdelningar
och proviant till konungen i Nürnberg. Mitt under det
maktpåliggande arbetet i Sydtyskland nåddes Axel
Oxenstierna av budskapet om Gustav Adolfs död.
Richelieus vederlike
Det är emellertid efter Gustav Adolfs död som Axel
Oxenstiernas verkliga storhet framträder. På honom
föll i främsta rummet ansvaret att fullfölja kungens
planer, i vilka han mer än någon annan var invigd.
»Hände olyckor äro till att beklaga men inte till att
förändra» - dessa ord i Axel Oxenstiernas brev till
rådet visar exakt samma sinnesförfattning som en
gång dikterade Gustav Adolfs manliga ord: »Det är
käringatröst kvida och lida, man måste det onda med
goda råd borttaga och övervinna.» Under de närmaste
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
