Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna — Sveriges största statsman - Richelieus vederlike - Sveriges »riksföreståndare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OXENSTIERNA 2603
åren kvarstannade han i Tyskland såsom Sveriges
»fullmyndige legat», och han fullföljde med
framgång konungens strävanden att bygga upp ett
allianssystem, omfattande de evangeliska furstarna i
Tyskland, vilka enligt Oxenstiernas uppfattning nu borde
övertaga en större del av själva krigsbördan. Men så
kom bakslaget med nederlaget vid Nördlingen (1634)
och de evangeliska furstarnas fred med kejsaren.
Axel Oxenstierna fick nu bära hela tyngden av de
svårigheter som hopade sig. Han gjorde ett besök i
Frankrike för att förmå Richelieu till ett mera
resolut ingripande i kriget. Det måste ha varit ett
märkligt ögonblick, då dessa båda statsmän möttes: »den
förfinade, i spetsar och scharlakansrött siden klädde
kardinalen med sin lysande hovstat mottagande den
kanske i förtid åldrade, något stele men
aristokratiske statsmannen från Norden och hans följe av
ljus-lätta, rättframma krigare, sekreterare och
hovjun-kare.» Det påtagliga resultatet av mötet blev dock rätt
magert, och det bidrog föga till att skingra
Oxenstiernas bekymmer. Hans försök att skaffa Sverige en
tillfredsställande »satisfaktion» för dess
krigsan-strängningar misslyckades och motverkades i rätt
hög grad av Johan Banérs militära åtgärder.
Även sedan Oxenstierna 1636 återvänt hem, hade
han utrikespolitikens trådar i sin hand. Han var en
gammal danskhatare, misstänkte alltid Danmark för
illvilliga avsikter och var den egentlige
upphovsmannen till danska kriget 1643. Vid fredsförhandlingarna
i Brömsebro 1645 var han Sveriges ombud; han fick
i främsta rummet äran av den förmånliga freden och
blev efter hemkomsten greve av Södra Möre. Mot
slutet av hans liv synes Oxenstiernas danskhat något
ha dämpats. Under intryck av Hollands övermäktiga
konkurrens inom handeln synes han till och med för
ett ögonblick ha varit benägen för en nordisk
samverkan.
Sveriges »riksföreståndare»
Efter hemkomsten till Sverige blev Axel
Oxenstierna den självskrivne ledaren av styrelsen, en
ställning som han behöll under hela drottning
Kristinas minderårighetstid. Inte utan skäl har man
kallat honom Sveriges riksföreståndare. Ett
aristokratiskt styrelsesätt i stil med det gamla Roms eller
det samtida Hollands torde närmast ha motsvarat
hans politiska ideal. För de ofrälse ståndens, särskilt
böndernas, opposition mot adelsväldet hyste han
ingen förståelse, och hans motvilja mot deras
strävanden ökades med åren. Men samtidigt behjärtade
han i hög grad sanningen att »adelskap förpliktar».
Behovet av folkets endräktiga samverkan inför tidens
svåra uppgifter kände Axel Oxenstierna lika starkt
som Gustav Adolf. »Vi äro alla i ett skepp», yttrade
han i hälsningstalet till 1638 års riksdag, »och måste
tänka på att lägga handen till, det till att salvera»
Axel Oxenstierna har på denna målning av David Beck det
värdiga och allvarsamma utseende som hans samtida med
respekt omtalar.
(rädda). I lugna tider, fortsatte han, kan det nog gå
för sig, att en person styr och några båtsmän sköter
seglen, men blir det stormväder, då måste hela
besättningen lägga manken till och rädda skeppet från
undergång.
Det finns knappast något område av styrelsen inom
vilket inte Axel Oxenstiernas insats kan spåras. I
många fall fortsatte han Gustav Adolfs verk, i andra
tog han självständiga initiativ. Till de
betydelsefullaste frukterna av den oxenstiernska regimen kan
räknas förvaltningens fortsatta utbyggnad,
riksdagens organisation och utveckling till större betydelse
i svenskt statsliv, statsfinansernas förbättrande och
näringslivets blomstring. I sin syn på det ekonomiska
livet stod Axel Oxenstierna över flertalet av sina
samtida. Han hade blick för de indirekta skatternas
betydelse och kan sägas ha varit en av de förnämsta
banbrytarna för penninghushållningen i vårt land.
Att handelns blomstring förutsätter frihet har han
mångfaldiga gånger uttalat. I de många ekonomiska
företag som startades vid denna tid (t. ex. Nya
Sverige) satte han in både energi och kapital.
Liksom Gustav Adolf var Oxenstierna en varm vän
och beskyddare av allt vad bildning heter. Själv var
han en högt bildad man och en mästare i att skriva
latin. Hans hand spåras i Uppsala universitets nya
konstitution 1626 med dess storslagna anvisningar
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
