Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningväsendet — penningens roll i samhället - Då oxen var värdemätare - Byteshandeln och betalningsmedlen - Ett myntväsende uppstår - Guldmyntfoten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENNINGVÄSENDET 2637
PENNINGENS ROLL I SAMHALLET
Penningväsendet. För en mer utbildad
byteshushållning är penningen som bytesmedel
praktiskt taget oumbärlig. Penningväsendets äldsta
historia är sålunda nära förknippad med
byteshushållningens uppkomst.
Redan under kulturstadier som ligger flera
årtusenden före vår tideräknings början förekom olika
»räkneenheter» i vilka varor och tjänster
uppskattades för att underlätta byten. Även vissa andra
transaktioner, t. ex. betalning av skatter och avgifter av
olika slag, förutsatte existensen av en räkneskala, en
värdemätare, varigenom olika varor och tjänster
kunde värderas i ett enhetligt mått.
Då oxen var värdemätare
Till en början valde människorna sina räkneskalor
bland de varor som i deras dagliga hushållning
spelade den största rollen. För fiskarfolk blev sålunda
i regel torkad fisk värdemätaren; för jägarfolk blev
»ett skinn» räkneskalans grundläggande enhet; för
åkerbruksfolken blev i första hand oxen men även i
viss utsträckning spannmålen penningens
motsvarighet.
För det stora kulturområdet kring Medelhavet
blev det framför allt oxen som begagnades som
värdemätare. Ett språkligt vittnesbörd om
penningväsendets samband med boskapen som räkneenhet har vi
exempelvis i lånordet pekuniär, som härstammar
från det latinska ordet pecus, vilket just betyder
boskap.
Byteshandeln och betalningsmedlen
Även om vissa djur och andra bruksföremål med
fördel kunde användas som räkneskalor, var de
givetvis såsom betalningsmedel av ganska begränsad
användbarhet. Vid varje mer utvecklad byteshandel
sker ju bytet icke direkt, vara mot vara, utan med
hjälp av ett »mellanled», där varan utbyts (»säljes»)
mot ett betalningsmedel. Ett dylikt betalningsmedel
bör i möjligaste mån fylla följande krav:
a) Det måste lätt kunna bevaras, även i större
mängder, utan att undergå förstöring eller
värdeminskning.
b) Det bör vara lätt transportabelt; det bör således
t. ex. ha högt värde i liten volym.
c) Det bör vara lätt delbart i olika kvantiteter, vilket
förutsätter, att det är homogent.
Dessa anspråk på ett lämpligt bytesmedel fylls bäst
av de s. k. ädla metallerna: koppar, silver och guld.
Dessa metaller kom därför också mycket tidigt till
användning såsom bytesmedel.
Ett myntväsende upppstår
Så småningom utbildades ett myntväsen, som
ställdes under statsmaktens vård. Utvecklingsgången
innebar i korthet, att man övergick från för varje
transaktion avpassade myckenheter ädelmetall i form av
ringar, avhuggna stycken osv. till guld- och
silverbitar av en viss enhetlig storlek och finhetsgrad.
Härifrån var steget inte långt till ett av myndigheterna
garanterat värde (storlek och finhetsgrad) hos
ädelmetallstyckena och vidare till ensamrätt för
statsmakten att prägla betalningsmedlen, varvid dessa genom
att förses med olika slags höghetssymboler
förvandlades till mynt. Det kännetecknande för ett mynt är
inte i och för sig, att det är ett stämplat metallstycke.
Det är endast då en större kvantitet lika stora
metallstycken erhåller samma stämpel som dessa är att
anse som mynt.
Genom användandet av mynt såsom
betalningsmedel uppstod många fördelar i jämförelse med
begagnandet av mer primitiva bytesmedel. Vissa
nackdelar, som först under utvecklingens gång kunde
undanröjas, framträdde emellertid också. En av de svåraste
var myntens värdeförsämring genom nötning - de
nötta mynten inlöstes nämligen inte av statsmakten.
Genom statsmaktens monopolisering av
myntpräglingen öppnades också möjligheter för denna att
tillskansa sig inkomster genom sänkning av myntens
innehåll av ädelmetall. Att dessa möjligheter
utnyttjades, visar historien med mångfaldiga exempel.
Guldmyntfoten
En svårighet av väsentlig betydelse i
myntväsendets utveckling sammanhänger därmed, att under
långa tidrymder guld och silver var jämbördiga
myntmetaller (s. k. dubbelmyntfot). För att inte
erhålla två olika räkneskalor - en i guld och en i silver
- måste tydligen statsmakten fastställa ett visst
värdeförhållande mellan de båda metallerna. Under
långa tider räknades guldet som 15 å 16 gånger mer
värt än silvret. Men denna officiella »kurs» svarade
inte alltid mot de båda metallernas verkliga
bytesvärde, som bl. a. bestämdes av förändringar i
tillgången på silver resp. guld. Det växlande bytesvärdet
gjorde, att än guldmynten, än silvermynten drogs ur
rörelsen och smältes ned. Detta problem kunde inte
bemästras, förrän en av metallerna upphöjdes till
ensam värdemätare, vilket skedde genom
guldmyntfotens införande. Silver användes dock även i
fortsättningen i stor utsträckning till skiljemynt.
Första steget till guldmyntfotens införande togs
1789, då England förbjöd den fria silverpräglingen.
Efter Napoleonkrigens slut infördes definitivt guld-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
