Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningväsendet — penningens roll i samhället - Guldmyntfoten - Pappersmyntfoten - Mynt, sedlar och övriga betalningsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2638 PENNINGVÄSENDET ––––––––––––––––––––––––––––––––––-
myntfot i England. Efter segern över Frankrike
1871 använde Tyskland de i guld levererade
skade-ståndsbetalningarna för att bygga upp sin
guldmyntfot. Tysklands exempel följdes under de närmaste
åren av flera länder, bl. a. de skandinaviska staterna.
Guldmyntfoten blev i flertalet länder
penningväsendets grund fram till första världskrigets utbrott.
Guldmyntfotsystemets innebörd är, att
betalningsmedlens värde får laglig anknytning till guldet.
Guldmynt präglade med en viss i myntlagen fastställd
guldhalt erkänns som lagliga betalningsmedel.
Sammankopplingen mellan guldvärde och penningvärde
säkerställs genom följande bestämmelser:
Innehavare av guld har rätt att få det präglat till guldmynt.
Ägare av guldmynt åter är oförhindrad att nedsmälta
dessa för att erhålla metalliskt guld. Vidare får guld
utan restriktioner såväl in- som utföras.
Genom guldmyntfoten var, så länge de nämnda
reglerna hade giltighet, ländernas valutor (eller
myntenheter) sammanlänkade till ett enhetligt system
med i det närmaste fasta inbördes bytesvärden. Dessa
bytesvärden - »växelkurserna» - måste tydligen
svara mot de olika myntenheternas värde i guld. Om
t. ex. den svenska kronan enligt lag var lika med 0,403
gram guld (detta värde kallades kronans
»guldparitet») och det engelska pundet hade ett lagenligt
värde av 7,32 gram guld, så följde därav att
»parikursen» mellan kronan och pundet måste vara 18,16
sv. kr. för 1 pund sterling. Hade en annan kurs varit
rådande, skulle det ju ha lönat sig att betala med
guld i stället. En avvikelse från parikursen var
således praktiskt endast möjlig inom den snäva
marginal (»övre och undre guldpunkten»), som bestämdes
3°/12 1954
Marginalkurser gentemot valutabankerna Köpkurs Säljkurs
1 Pund sterling (London) .. . i4:375/8 i4:593/s
100 D.M. (Frankfurt a/M) .. 122:2515 124:099
100 Kronor (Köpenhamn) .. 74-337 75:46
100 Kronor (Oslo) 7i:883/8 72:97
100 Francs (Paris) 1:46702 1:489! 9
100 Francs (Bryssel) 10:2691 10:4243
100 Francs (Zürich) 117:42 119:194
100 Floriner (Amsterdam).. . I35:i2 137:16
Övriga avistakurser
1 Dollar (New York) tel. ... 5:i7 5:j8
1 » ( » » ) brev. .. 5:16 5:18
100 Finska mark (Helsingfors) 2:23* 2:27
100 Kronor (Reykjavik) 31:65* 31:83
100 Lire (Rom) 0:8272 0:8374
100 Escudos (Lissabon) 17:85 18:15
100 Schilling (Wien) 19:80 20:—
1 Dollar Can. (Montreal) tel. . 5=331/2* 5:3672*
1 » » ( » )brev. 5:3272* 5:3672*
100 Pesos (Buenos Aires) .... — 38:-
100 Cruzeiros (Rio de Janeiro) — 28-38
Riksbankens valutakurser. (* = Nominella kurser).
av transportkostnaderna för guld vid direkt betalning
i denna metall. Guldmyntfoten gav således
växelkurserna en hög grad av stabilitet och underlättade
därmed, åtminstone till en början, det internationella
handelsutbytet.
Under det första världskriget bröt emellertid det
internationella guldmyntfotsystemet samman,
beroende på att länderna i det trängda läget icke ansåg
sig kunna följa de regler (betr, inlösningsskyldighet,
fria guldförsändelser m. m.), som är oeftergivliga
om systemet skall kunna fungera. Under 1920-talet
återgick visserligen en del länder till en något
modifierad guldmyntfot, men den stora ekonomiska
depressionen kring 1930 i förening med en speciell
internationell finanskris på sommaren 1931 gjorde i
sept. sistnämnda år definitivt slut på
guldmyntfotens era.
Pappersmyntfoten
Sedan dess råder i praktiskt taget alla länder s. k.
pappersmynTot, vilket innebär att landets
myntenhet inte längre står i något lagligt fixerat förhållande
till guldet. Därmed är ansvaret både för
myntenhetens »inre» värde (dvs. dess värde i förhållande till
varor och tjänster i hemlandet) och för dess »yttre»
värde (dvs. dess värde i förhållande till andra
valutor) lagt i myndigheternas - i Sverige främst
riksbankens - händer. I praktiken har det hittills i
flertalet länder inte visat sig möjligt att på längre sikt
hålla vare sig det inre eller det yttre värdet stabilt:
penningvärdet i förhållande till varor har i flertalet
länder undergått en gradvis försämring. Därest den
allmänna penningvärdeförsämringen försiggår snabbt,
vilket i synnerhet varit fallet under det andra
världskriget samt under vissa starkt
högkonjunkturprägla-de efterkrigsår (Koreakrisen!), talar man om
inflation. - Ehuru riksbanksledningarna i flertalet
länder bemödat sig att hålla växelkurserna för de
viktigaste valutorna oförändrade (att »spika»
växelkurserna), har dock växlingar i utrikeshandeln, och i
synnerhet ojämnheter i det egna landets
konjunkturutveckling i förhållande till andra länders, gång
efter annan tvingat länderna att fastställa nya
växelkurser, att »depreciera» ( = minska i värde) eller
»ap-preciera» (= öka i värde) den egna valutan i
förhållande till andra länders. Dessa växlingar har, i
synnerhet då de förekommit i tät följd, inverkat menligt på
det internationella handelsbytet.
Mynt, sedlar och övriga betalningsmedel
Redan under guldmyntfotens tid spelade mynten,
som hade gett systemet dess namn, en helt
underordnad roll som betalningsmedel: sedlarna hade trätt i
deras ställe. Den formella inlösningsskyldigheten
liksom de formella bestämmelserna om »guldtäckning»
för viss del av den utelöpande sedelmängden spelade
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i re gisterbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
