Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter den store — när den första järnridån genombröts - Ett inre nydaningsarbete - På marsch mot Svarta havet och Östersjön - De skarpa motsatsernas man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2652 PETER DEN STORE
Utsikt över Kreml och Moskvafloden från Petersbron. Efter
en litografi från 1800-talets början.
makten till lands och sjöss byggdes upp till förut
oanad styrka av västeuropeiska officerare.
På marsch mot Svarta havet och Östersjön
Med verklig statsmannablick insåg tsar Peter att
det dock först och främst gällde att skaffa Ryssland
tillträde till havet. Han kunde därvid sikta mot två
håll där varmt vatten öppnade sig: åt söder mot
Svarta havet och åt väster mot Östersjön. Redan 1696
hade han gjort ett angrepp i den första riktningen
och från turkarna erövrat staden Asov vid Asovska
sjön. Denna hamn tog Turkiet visserligen igen 1722,
men Peter hade genom sitt turkiska krig angivit ett
mål som i ett par hundra år skulle stå som en
väsentlig riktpunkt i rysk expansionspolitik: att nå och
behärska Svarta havets kuster och inlopp. Nåddes
detta mål, stod vägen genom Medelhavet öppen till
Syd- och Västeuropa.
Men ännu större framgång hade Peters framstöt
åt väster över de svenska Östersjöprovinserna mot
Östersjön. På vägen hem från sin europeiska resa
hade han stannat några dagar i Rawa i Polen, där
han under mycket pokulerande slutit ett
vänskapsfördrag med August den starke av Sachsen-Polen.
Fördraget utvidgades sedan till ett anfallsförbund
mot Sverige, i vilket även Danmarks konung,
Fredrik IV, ingick. Denna inringningspolitik mot Sverige
resulterade i det stora nordiska kriget år 1700.
Tidpunkten för ett krig var ur angriparsynpunkt väl
vald, då Sverige med Karl XH:s tronbestigning fått
en ung och oerfaren konung. Men Karl XII visade att
han kunde slå ifrån sig, och kriget fick en för tsar
Peter högst olycklig början genom det förkrossande
nederlaget vid Narva 1700. Men tsaren, som i slagets
avgörande stund övergivit sina trupper, hämtade sig
förvånande snabbt och rustade sig på nytt. Krigsfolk
anskaffades genom tvångsutskrivning och fick en
tidsenlig utrustning och utbildning, kyrkklockor
omstöptes till kanoner, och erforderliga penningmedel
frampressades skattevägen. Alla hinder bröts ned av
Peters järnvilja, och nya härar sändes mot Sveriges
gränser. Medan Karl XII gjorde sitt segertåg genom
Polen, erövrade Peter bit för bit Östersjöprovinserna.
Efter årslånga strider nådde han fram till havet
och anlade 1704 vid Nevans mynning den nya
huvudstaden, Petersburg. Alla ansträngningar tycktes dock
förgäves, då Karl XII förde sin oövervinneliga armé
in i hjärtat av Ryssland. Men Peter hade goda
bundsförvanter i de väldiga avstånden och den ryska
vintern. Vid Poltava (se d. o.) kunde han 1709
triumfera över de försvagade och herrelösa karolinerna.
Ännu i 12 år varade dock kampen, och blott med
uppbjudande av rikets yttersta krafter kunde Peter nå
sitt mål - förvärvet av Östersjöprovinserna. I och
med freden i Nystad 1721 var Rysslands nya
stor-maktsställning emellertid obestridd, och tsaren kunde
med berättigad stolthet anta titeln »fäderneslandets
fader, allt Rysslands kejsare».
De skarpa motsatsernas man
Till det yttre var Peter den store på en gång
imponerande och frånstötande. Han var ovanligt lång
-över 2 meter — och kraftigt byggd. De rena men
grova anletsdragen vittnade om brutal viljekraft,
ögonen var skarpa och befallande. Han hade dålig
hållning och uppträdde mestadels vårdslöst men kunde,
när han så ville, göra ett majestätiskt intryck. Trots
sitt trägna arbete för västerländsk civilisation
saknade Peter själv all förfining och visade vid upprepade
tillfällen prov på den mest barbariska råhet. Vid
behov tjänstgjorde han som bödel, och rikets främsta
män trakterade han med sin dubina (en grov käpp).
När det gällde rikets intressen, ryggade Peter inte
tillbaka för något. Med bila och knutpiska sökte han
utrota varje spår av opposition, och han lät avliva sin
son Alexej, som sällade sig till de missnöjda.
Peter var oärlig och trolös, brutal och liderlig. Men
han hade därjämte drag av verklig storhet. Han var
rikt begåvad och omättligt vetgirig. Hans pliktkänsla
var starkt utpräglad och hans arbetsförmåga oerhörd.
Det verk han efterlämnade vittnade också om stora
tankar och den mest okuvliga viljekraft. Det är ingen
tillfällighet, att tsar Peter i det nya bolsjevikiska
Ryssland blivit föremål för oerhörd uppskattning
-anmärkningsvärd främst därför att föremålet för
hyllningarna varit den förhatliga Romanovska ättens
störste son.
Genom rastlöst arbete och ett i hög grad
oordentligt levnadssätt undergrävde Peter sin av naturen
starka hälsa. På hösten 1724 visade sig allvarliga
sjukdomstecken men tsaren ändrade inte sina vanor
-han sov på bara marken, seglade i öppen båt,
arbetade som en dagakarl och festade nättema igenom.
Då han till sist mitt i vintern vadade ut i Nevan för
att bistå skeppsbrutna, ådrog han sig en allvarlig
förkylning och avled i början av år 1725.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
