Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Picasso, Pablo Ruiz — ett mångskiftande geni - Kubismen växer fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖÖ2 PICASSO _______________________________________
väl på en gång behärskat ett uttrycksregister så rikt
och så fyllt av skriande motsatser. Hans
produktivitet torde slå ett rekord i konsthistorien.
Född i Malaga var han först elev till sin far vid
konstakademin i Barcelona och målade 1895, fjorton
år gammal, Den lilla flickan med bara fotter, en
realistisk studie av ett rörande allvar, som förebådar
Picassos medkänsla med de fattiga och utstötta i
samhället, vilken slutligen i förening med en stark
reaktion mot fascismen ledde honom till kommunistisk
trosbekännelse. I denna socialt kännande anda
målade han efter en första kort Parisvistelse 1903 det
skakande porträttet av den enögda Célestine och den
romantiskt-realistiskt uppfattade Den gamle
gitarrspelaren samt talrika andra tavlor med liknande, en
smula känslosamma proletärmotiv. De röjer redan en
betydande talang, men äger ännu ingenting
revolutionärt i formspråket. Märkligast är de som
färgkompositioner med den mästerligt behandlade blå
heltonen. I denna hans »blå period», som räckte till och
med 1904, avlöses de proletära motiven av
skildringar från cirkuslivet med känsligt och ömt uppfattade,
smärta, ja, utmagrade gestalter, omsvävade av en
enkelt rörande poesi som får sitt uttryck också i
färgen, som nu skiftar från blått till rosa. Under denna
»rosa period» börjar så småningom det rent
dekorativa i de harlekinrutiga fantasidräkterna bli en
huvudsak. Brytningen med denna veka romantik - eller
romanticism - var nära.
Kubismen växer fram
Allmänt sett bildar åren 1907-1912 en viktig
period i det moderna måleriets historia. »Det var då
som idén om en abstrakt konst systematiskt
utformades» (Wilenski). Under inflytande, dels från
Cé-zanne (se d. o.) dels från negerskulptur, som då
började visas på utställningar i Frankrike, nådde
Pi-casso fram till den första kubismen med i enkla plan
brutna ytor, som trevande framträder redan i ett
självporträtt 1906. Förenklingen och den kroppsliga
deformeringen i det själsliga och dynamiska uttryckets
tjänst kan följas genom de talrika förstudierna till
den i sin nakna kubistiska expressionism
revolutionerande målningen Flickorna från Avignon, som
intar en nyckelställning för Picassos senare utveckling,
en motsvarighet och en motsats till Matisses
»Livsglädjen». Den nya linjen drev Picasso under
1910-talet till en rent geometrisk ytmönster-kubism, som
dock bibehöll brottstycken av iakttagbar verklighet.
Picasso har sällan helt släppt naturformernas
grundval. Ett uttalande av honom själv är på denna punkt
mycket upplysande: »Konstnären absorberar och
gestaltar, det är hela hemligheten med konsten. . .
Konstnären är ett mottagningsinstrument för
påverkningar som strömmar mot honom från alla håll
-från himmel och jord, från en pappersbit, en
passe
rande figur, en spindelväv . .. Det finns i verkligheten
ingen abstrakt konst.» Färgen stämdes ned till dova
toner av grått, svart och vitt - en färgklang som
tillhör det spanska arvet hos honom.
Ett modernistiskt evenemang blev det när den
ry-ske balettregissören Diaghilev 1917 uppförde Jean
Cocteaus Parad med musik av Satie, koreografi av
Matisse och en kubistisk ridå målad av Picasso.
Därefter kom denne att göra en uppmärksammad och
förebildlig insats som teaterdekoratör.
Omkring 1920 var Picasso färdig med kubismen,
som inte längre kunde ge honom något nytt, och ett
märkligt omslag i formuppfattningen ägde rum. Man
märker dels en återgång till de blå och rosa
periodernas förfinade romantiskt-realistiska uttryck, dels
en tung, voluminös klassicism, som gärna skildrar
junoniska kvinnogestalter, påminnande om antika
statyer, men lemmarna är ofta monstruöst förgrovade
och deformerade, och gestalterna får därigenom en
nästan skrämmande uttryckskraft. Här närmar sig
- och överträffar - Picasso surrealisternas strävan
att uttrycka en hemlig, outlöst skräck (Skräckslagna
kvinnor på stranden, 1923). Till en fascinerande
ohygglighet utvecklar Picasso denna surrealism i
kompositioner med fritt flytande organiska och
oorganiska former och till kvinnoporträtt med
fullkomligt deformerade ansikten; detta samtidigt som han
målar och tecknar fullt »normalt» i en klassiskt
linjeren stil och gör - särskilt i träsnitt - skickliga och
roliga pastischer på historisk konst. Under 1930-talet
började han också syssla med surrealistisk skulptur,
som erinrar om primitiva förhistoriska sniderier.
Hans dragning till det nationellt spanska framträder
i sällsamma studier över tjurar och tjurfäktning:
tjuren börjar framträda som en inkarnation av det
spanska folket i dess revolt mot den fascistiska ideologin.
Med våldsam konstnärlig anspänning engagerade han
sig i motståndet mot Franco i de ohyggligt
symboliska etsningarna Francos dröm och lögn, och i denna
anda skapade han en fasansfullt skriande protest mot
krigets våld i den väldiga målningen Guernica, helt
i nyanser av svart och vitt, som upptog en vägg i den
spanska paviljongen på världsutställningen i Paris
1937. Den visades året därpå i Liljevalchs konsthall
i Stockholm.
Det finns mycket i Picassos senare produktion som
stöter på rent bizarreri och åtskilligt kan synas vara
en blodig drift med en kritiklöst gapande och
beundrande publik - och är det kanske också.
Svårbegriplig, oroande och förargelseväckande framstår
dock Picasso som en av 1900-talets märkligaste
konstnärer. Hans oerhörda register och den våldsamma
intensiteten i hans formspråk kan ingen förneka, och
som en levande symbol för den moderna konstens
revolutionära strävanden har han haft en ofantlig
betydelse.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
