Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pietism — hjärtats fromhet - Lutherdomens »andre reformator» - Början till en »social kristendom»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PIETISM 2663
HJÄRTATS FROM HET
PlETISM. Mera levande fromhet (pi’etas) och inte
bara iver för den rena läran (ortodoxi) 1 Så ljöd
parollen bland många kristna i Tyskland mot slutet av
renlärighetens århundrade, 1600-talet. Maningen var
nog berättigad. På en tid när »kyrkstötar» eller
»käpp-kubbar» hade en viktig funktion under gudstjänsten
kunde nog många börja längta efter en »väckelse»
av annat slag.
Lutherdomens »andre reformator»
Den snälle och fine, en smula ängsligt pedantiske
Philip Jakob Spener (1635-1705) räknas som den
äldre pietismens fader. I det yttre verkade han just
inte reformator av den kraftigare sorten. Långa tider
var han lättast anträffbar på sin studerkammare,
sysslande med att plocka ihop och ordna teckningar av
heraldiska figurer på vapensköldar o. d. Hans
ödmjukhet var allom bekant. - Men Philip Jakob
Spener var i all sin yttre blyghet dock en i anden stark
man. När han kände Guds kallelse att träda upp mot
dåligt leverne och kyrkans brister, växte han med
uppgiften. Bön och inre samling gjorde honom stor,
han blev en riktig doms- och botpredikant. Men han
stannade inte vid kritik. Vid 40 års ålder (1675) gav
han ut sin märkliga Pia desideria (Fromma
önskningar) med en sådan rikedom på uppslag och idéer, att
man inte utan rätt betecknat honom som lutherska
kyrkans andre reformator.
Spener ville verka för ett rikare andligt liv i en
kyrka som stelnat i yttre former och utarmats av
käbbel om läran. Han ville ha en enkel, personlig och
från hjärtat gående predikan, som öste direkt ur
bibelns källflöden. Prästerna borde själva vara
»levande fromma» kristna, men Spener ansåg också, att
lekmännen borde vara med i arbetet. Bibeln ville han
göra till en verklig folkbok, där alla och envar också
på egen hand kunde hämta uppbyggelse. Ungdomen
önskade han ge en allvarlig och fördjupad kristlig
fostran och blev sålunda konfirmationens egentlige
upphovsman. Alla verkligt troende kristna borde
samlas även utanför »kyrkans kalla murar» till
gemensam uppbyggelse. Härav uppstod s. k.
konventiklar (sammankomster) med vittnesbörd, tal och sång
i enkla och fria former. Dessa möten, som tydligen
svarade mot ett uppenbart »religiöst sällskapsbehov»
hos religionens folk i alla länder, kunde skapa en
betydligt varmare och mera andligt mättad stämning
än de högtidliga och stela kyrkogudstjänsterna
förmådde.
Just dessa konventiklar var det emellertid som
väckte största farhågorna hos kyrkans ledare. Många
befarade falska läror, osunt svärmeri och andra oord-
ningar. Själv hade Spener dock mäktiga gynnare på
högsta ort. Han blev kurfurstens av Sachsen
överhovpredikant i Dresden och kallades senare av
Branden-burgs kurfurste (sedermera konungen av Preussen)
till prost i Berlin. Men han led dock under sina sista
år mycket av de ortodoxas förföljelser. Trots att en
professor hittade 264 irrläror hos honom, visste han
själv med sig, att han ingenting hellre önskade än
att i läran vara en god lutheran.
Början till en »social kristendom»
Efter Speners död 1705 blev August Hermann
Francke (1663-1727) den nya rörelsens ledare.
Härmed kom denna in i ett delvis nytt skede. Den
handlingskraftige och djärve halleprofessorn krävde
radikal och medveten omvändelse och helgelse samt
strängare asketisk livsföring. Härigenom kom
pietismens fromhetstyp att allt tydligare visa hän mot den
frikyrkliga väckelsereligiositeten. Men dessutom
tillkom en annan, värdefullare nyhet: det starka
intresset för såväl inre som yttre mission. De berömda
franckeska stiftelserna i Halle startade med ett hem
för föräldralösa barn (Waisenhaus). Här har vi
början till en »social kristendom» inom lutherdomen,
som i sin reaktion mot klosterlivet också gått miste
om den gamla kyrkans sociala verksamhetsfält. Från
Halle spreds också psalm- och sångböcker samt
biblar i väldiga upplagor (av biblar bortåt miljon
under 18 år). Skolorna omhuldades på allt sätt. De
upptog även reala ämnen, ett intressant bevis för
pietis-ternas sinne för det praktiska och nyttiga.
Missionärer utbildades och sändes till Indien och annorstädes
(se Mission).
Franckes nit och goda hjärta kom honom att träda
i förbindelse med olyckliga svenska karoliner i
»Sibiriens fångahus». Efter Nystadfreden förde dessa
med sig starka intryck av pietistisk »hjärtereligion»
hem till Sverige. Även över Pommern och Danmark
kom pietismen till oss. Stämningen var gynnsam efter
landets många olyckor och lidanden. Man samlades
till konventiklar i fromma stockholmshem, och snart
kunde man sjunga varmhjärtade sånger ur egen
sångbok, Mose och Lambsens visor. Bland de trogna fanns
även många förnäma adelsmän med riksrådet von
Lie-wen (»alla läsares vän») i spetsen. Även många
präster gick öppet på den nya linjen. Kyrkoherden i
Jakobs och Johannes’ församlingar i Stockholm Erik
Tolstadius (d. 1759) var på predikstolen lika sträng
mot synden som han i sitt väsen var mild och god
mot alla människor. Pehr Tollesson predikade i
Rid-darholmskyrkan för väldiga åhörarskaror över
ämnet »Äst tu en christen?» Hans röst var som en basun.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
