Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeterna — vandringsstjärnorna kring vår sol - Planeternas uppkomst diskuteras livligt - Finns planeter även kring andra solar än vår? - Hur planeternas natur utforskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PLANETERNA 2665
Planeterna Merkurius och Venus, som kretsar runt solen innanför jordbanan, kan vi endast se efter solnedgången som
»aftonstjärnor» eller före soluppgången som »morgonstjärnor». Venus, den egentliga morgon- och aftonstjärnan, är störst och
kommer oss närmare än Merkurius, som i regel är svår att se. Tyvärr vänder de båda sin mörka sida mot oss, när de är
oss närmast.
tid ansågs den laplaceska teorin därom ge en
tillfredsställande förklaring, men denna teori är numera
allmänt övergiven. Under de senaste årtiondena
dominerade länge Jeans’ [djizns] teori, att planeterna
har uppkommit genom att vår sol passerats mycket
nära av en främmande sol, varvid en kraftig
tidvat-tensvåg svept över vår sols yta och vågen brustit på
två diametralt motsatta ställen och slungats ut i
kvast-formiga knippen, vilka därefter kondenserats och
bildat planeter. Numera börjar man mer och mer övergå
till den uppfattningen, att planeterna kondenserats
ur det solen en gång omgivande molnet av stoft och
gas, enligt teorier av Weizsäcker och Kuiper.
Finns planeter även kring andra solar än vår?
Huruvida stjärnorna i allmänhet omkretsas av
planeter har inte kunnat avgöras medelst direkta
observationer. Nyligen har dock E. Holmberg och andra
genom ett studium av vissa närbelägna solars rörelse
funnit synnerligen små men dock konstaterbara
avvikelser i dessa rörelser. Det förefaller inte vara
möjligt att förklara dessa avvikelser på annat sätt än att
de är orsakade av planetkroppar.
Hur planeternas natur utforskas
Den fysikaliska utforskningen av planeterna har
förts fram efter i huvudsak tre metoder. Den första,
som infördes kort efter kikarens uppfinnande, kan
kallas den morfologiska och består i studiet av
planeternas struktur, sådan denna ger sig till känna vid
direkta iakttagelser i kikare eller på fotografiska bilder.
På detta område har den direkta iakttagelsemetoden
hittills visat sig vida överlägsen den fotografiska.
Emellertid har de fotografiska metoderna gått
avsevärt framåt under de senare årtiondena, och särskilt
synes fotograferingen av planeter genom lämpligt
konstruerade färgfiltra lova åtskilligt. Den andra
huvudmetoden är den fotometriska, då man undersöker
planetens ljusstyrka helt eller delvis. Den tredje
huvudmetoden är den spektralanalytiska, varvid
fotografiska hjälpmedel är de enda som numera kommer
i fråga.
Vid de fysikaliska undersökningarna av planeterna
kommer också de rent astronomiska metoderna till
en viktig hjälp, särskilt i form av mikrometriska
bestämningar av planeternas storlek och figur, samt
kartografiska undersökningar över formen av de
enskilda ytobjekten på en viss planet samt de inbördes
lägena och ändringarna i dessa objekt. För
bestämningarna av planeternas massa är man helt hänvisad
till den teoretiska astronomin, vilken genom
fastställande av planeternas gravitationsverkningar ger
möjlighet att beräkna deras massa eller »väga dem».
Genom den morfologiska metoden har en
»geografisk» eller riktigare aerografisk kunskap erhållits om
flera planeter och slutsatser kunnat dras om deras
fysikaliska förhållanden, längden av deras dygn,
atmosfärernas beskaffenhet m. m. Den fotometriska
metoden har lämnat kunskap om de totala
ljusmängder som planeterna återstrålar, om
ljusfördelningen på deras ytor och om planetkropparnas förmåga
att reflektera solljuset, deras albe’do. De spektral-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
