Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pietism — hjärtats fromhet - Början till en »social kristendom» - Planeterna — vandringsstjärnorna kring vår sol - Tre grupper av planeter - Planeternas uppkomst diskuteras livligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2664 PLANETERNA _________________________________________________________________________
heter det. Hans allvarliga mystik och svärmiska
Kris-tuskärlek gjorde ett djupt intryck. Men den nya
förkunnelsen stötte också på hårt motstånd. »Ofta har
jag fått vara som ett vidunder och fotatråd för
världen», skriver Tolstadius. Oviljan gällde i synnerhet
en radikal och extatisk form av pietism (Sven Rosén
och »gråkoltarna»). Vissa överdrifter i de första
svenska pietisternas förkunnelse och uppträden vid
deras möten hade ständerna tagit som anledning att
utfärda det s. k. konventikelplakatet (1726), vilket i
princip förbjöd alla enskilda religiösa
sammankomster som inte försiggick inom statskyrkans ram.
Den svenska pietismen, som gått tillbaka under
1700-talets senare del, vann på nytt en större
utbred
ning i delvis nya former under 1800-talets första del
och kom så direkt att förbereda den s. k. frikyrkliga
väckelsen under seklets andra hälft, då impulserna
emellertid kom från reformert och inte från lutherskt
håll.
Sina svagheter, bl. a. en viss fara för andligt högmod
i skiljandet mellan »vi troende» och »I syndare»,
delar pietismen med all väckelsekristendom. Men
förtjänsterna väger tyngre. Att kristendom är levande
fromhet mer än »lära» vill väl ingen numera bestrida.
Bibeln som folkbok - konfirmationen -
lekmannaverksamheten - inre och yttre mission - det är arv
från pietismen, som ingen evangelisk kyrka skulle
kunna undvara.
VANDRINGS STJÄRNORNA KRING VÅR SOL
PläNETERNA. Vår sol omkretsas inte enbart av
den planet, som vi bygger och bor på, utan av en hel
rad andra med vår jord jämställda himlakroppar,
som kallas planeter (av det grekiska ordet plane’tes
= kringirrande). Dessa planeter ter sig på vår
himmel som lysande stjärnor, men de förflyttar sig undan
för undan från den ena stjärnbilden till den andra,
himlavalvet runt. Därav namnet »vandringsstjärnor»,
planeter. Planeternas banor är märkligt nog
orienterade i ungefär samma huvudplan, ekliptikan.
Därtill kretsar alla planeter runt solen i samma led som
jorden, s. k. direkt led.
Från solen räknat uppträder planeterna i följande
ordning: Merku’rius, Venus, jorden (Tellus), Mars,
småplaneterna (asterofderna), Ju’piter,
Satur-nus, U’ranus, Neptu’nus och Pluto. Småplaneterna,
som är kända till ett antal av åtminstone 3 000 och av
vilka drygt 1 600 är numrerade och namngivna, rör
sig i allmänhet mellan Mars’ och Jupiters banor.
Under astronomins barndomstid och ända fram till
1600-talet hänfördes också månen och solen till planeterna.
Under det geocentriska systemets tid antogs däremot
jorden vara den dominerande kroppen i världsalltet,
och dess ställning som planet insågs först med det
heliocentriska systemets definitiva genombrott.
Ura-nus upptäcktes 1781, Neptunus 1846, Pluto 1930 samt
Ceres, den första av småplaneterna, 1801.
De innanför jorden gående två planeterna kallas
nedre eller undre till skillnad från de utanför oss
gående övre planeterna. De förra kommer därför
ständigt att uppträda ganska nära solen på himlen,
Mer-kurius avlägsnar sig från solen högst 28° och Venus
470. Dessa planeter kan därför inte synas under mer
än en kort del av natten efter solens nedgång eller
före dess uppgång. När en planet befinner sig 1800
(ett halvt varv) från solen, säger man, att den står i
opposition. Planeten är då jämförelsevis nära oss.
När en planet syns passera solen, säges den stå i
konjunktion. För en nedre planet kan konjunktion
inträffa både när planeten står hitom solen (nedre
konjunktion) och bortom (övre konjunktion). Då en
planet syns ligga 900 från solen, sägs den stå i kvadratur.
En planets skenbara rörelse över himlen försiggår
vanligen i direkt led, åt öster, men vid vissa
tillfällen blir rörelsen retrograd, varvid planeten synes
vandra åt motsatt håll mot det vanliga i förhållande
till stjärnorna. Vid de tillfällen, då planeten övergår
från den ena rörelsen till den andra, säges den vara
stationär.
Tre grupper av planeter
Efter planeternas fysiska beskaffenhet kan man
indela dem i tre grupper, jordplaneterna,
småplaneterna och jätteplaneterna. Till jordgruppens planeter
hör Merkurius, Venus, jorden och Mars (någon gång
benämnes dessa inre planeter). Tätheten hos de fyra
planeterna är ansenlig, och de har alla en fast skorpa.
Med undantag av Merkurius omges de alla av ett
lufthölje. Deras rotation är jämförelsevis långsam, och
de äger få eller inga månar. Storleken är tämligen
enhetlig, och jorden är den största av gruppens
medlemmar. Den andra gruppen bildas av småplaneterna,
vilka saknar atmosfär och i vissa fall inte är
klot-formiga. Endast några få av dem har en storlek av 100
km eller mera, medan flertalet mäter högst cirka 40
km i genomskärning. Jätteplaneterna, som är Jupiter,
Saturnus, Uranus och Neptunus, utmärker sig genom
betydliga dimensioner, ringa täthet och snabb
rotation samt äger ett flertal månar. Planeten Pluto intar
en särställning i planetvärlden.
Planeternas uppkomst diskuteras livligt
Frågan om planeternas uppkomst befinner sig för
närvarande i ett ganska kritiskt läge. Under en längre
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
