Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeterna — vandringsstjärnorna kring vår sol - Vilka planeter kan ha ett organiskt liv? - Planhushållning — nya vägar för folkhushållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2670 PLANHUSHÅLLNING _____________________________
jordens. 2) Den måste vara omgiven av en
jordliknan-de atmosfär. 3) Vatten i flytande form måste finnas på
ytan. 4) Temperaturen vid denna behöver inte vara
konstant men får inte heller variera inom alltför vida
gränser. 5) Världskroppen måste erhålla belysning
från en ljuskälla av lämplig intensitet. 6) Stabila
förhållanden måste råda, så att livet inte hotas av
förintelse genom naturkatastrofer.
Granskar man förhållandet inom planetsystemet,
finner man, att Merkurius måste utmönstras på
grund av sin närhet till solen, obetydliga atmosfär
och höga temperatur. För Venus’ vidkommande är
möjligheterna något gynnsammare, men då man inte
kunnat påvisa syre i atmosfären, är det svårt att
tänka sig ens ett primitivt växtliv. I fråga om Mars
är det konstaterat, att en tunn atmosfär finnes
Men då även denna synes vara mycket syrefattig, är
det svårt att tänka sig högre liv, trots att klimatet inte
är alltför bistert. På sin höjd kan man tänka sig lägre
växtformer såsom t. ex. lavar, kanske på de blågröna
områdena, som i viss utsträckning synes växla färg
med årstiderna. Jätteplaneternas konstitution
avviker så väsentligt från jordgruppens, att man inte
gärna kan tänka sig de förra erbjuda någon
möjlig
het för organiska väsen. Beträffande månarna är
deras obeboelighet ännu säkrare än planeternas, trots
att de i några fall visat spår av atmosfär. (Se Månen.)
De ovan anförda villkoren för liv på en himlakropp
kan synas väl stränga, men det beror på att
fackmännen förutsätter, att livet på andra håll måste ha
någorlunda samma karaktär som på vår jord, detta därför
att materien visat sig vara synnerligen likartad
överallt i det av oss kända universum. Då bland alla
grundämnen det endast är kol som kan bilda de
oerhört invecklade molekyler som levande organismer
måste vara uppbyggda av, anser man att
livsbetingelserna bör passa för av kolhaltiga vävnader uppbyggda
organismer. Vill man tänka sig liv i materier av vilket
slag som helst, så är det enbart fantasier.
Även med de anförda stränga betingelserna kan
man räkna med liv på många håll i universum. Det
finns säkert planeter kretsande runt en stor procent
av stjärnorna. Även om endast en stjärna av en miljon
stjärnor skulle ha en planet med högre liv, så blir
det ändå i vårt vintergatsystem hundratusen bebodda
planeter. Det finns sedan flera hundra miljoner andra
vintergatsystem. Sannolikheten för andra bebodda
världar är alltså mycket stor.
NYA VÄGAR FÖR FOLKHUSHÅLLET
PLANHUSHÅLLNING. Ännu så sent som i
början av 1930-talet var »planhushållning» ett politiskt
slagord, som skilde partierna åt. Med
»planhushållning» menades allmänt socialistisk hushållning, och
följaktligen gick skiljelinjen mellan de borgerliga
och de socialistiska partierna. Den första ryska
femårsplanen (1928-33) betraktades ofta som ett
typiskt exempel på vad som avsågs med planhushållning.
Idag har ordet inte längre samma klang av
partipolitisk stridsparoll. Det har »neutraliserats» och
blivit godtaget som en ekonomisk fackterm syftande
på långt mindre extrema företeelser än det ryska
experimentet. Planhushållning anses sålunda numera
föreligga, när staten inte nöjer sig med att genom
allmän lagstiftning dra upp en ram för de ekonomiska
krafternas fria spel samt att i vissa trängande
situationer företa direkta ingrepp i näringslivet, utan
fortlöpande söker påverka den ekonomiska utvecklingen
i enlighet med vissa mera långsiktiga riktlinjer eller
målsättningar. Dylika målsättningar kan exempelvis
uttryckas med formlerna »samhällsekonomisk
balans», »full sysselsättning», »jämvikt i
betalningsbalansen», »höjning av den samhällsekonomiska
produktiviteten» osv.
Därvid förutsätts i regel icke några större ingrepp
i den privata äganderätten, ehuru planhushållning
alltid innefattar en viss begränsning av de enskildas
förfoganderätt över produktionsmedlen samt över
huvud taget av företagens och hushållens
handlingsfrihet. I de demokratiska länderna har det dock ansetts
självklart, att (i fredstid) konsumtionsfriheten,
avtalsfriheten samt näringsfriheten i princip skall
bevaras. Den planhushållning, som nu diskuteras, avser
alltså inte att ersätta den fria marknadshushållningen
utan snarare att komplettera den i de avseenden, där
den inte anses fungera fullt tillfredsställande.
Det är vidare karakteristiskt för den moderna
planhushållningen, att den innebär en samordning av olika
ekonomiska funktioner, som delvis redan tidigare
utövats av staten, men som icke ingått som led i en
enhetlig planering. Penning- och kreditpolitik,
valutapolitik, finanspolitik är några av de
verksamhetsgrenar, som här kommer i blickpunkten. De kan i
förekommande fall kompletteras med mera speciella
statliga ingripanden, t. ex. på vissa delområden av
näringslivet (jordbrukspolitik;
antimonopollagstift-ning osv.), samt med s. k. direkta regleringar.
Med en sådan bestämning av begreppet kan man
säga, att praktiskt taget alla moderna stater uppvisar
mer eller mindre tydligt markerade drag eller inslag
av planhushållning. Detta gäller således även för
sådana stater, som har borgerliga regeringar (USA,
England m. fl.), och bland dessa även för sådana länder,
som uttryckligen proklamerat en »liberal» ekonomisk
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
