Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plast — de tusen tingens material - Ur plasternas historia - Celluloid, bakelit och polyeten - Litet plastkemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2676 PLAST _____________________________________________
ett billigt pris i stor skala framställa dem. En sådan
plast är den nu så mycket använda viny’lplasten.
Ar 1838 sysslade en fransk kemist med att förena
acetylen och klorväte. Härvid erhöll han en gasformig
förening. En dag hittade han på att innesluta den
nya gasen i ett glasrör och utsätta den för direkt
solljus. Efter någon tid fann han, att det bildats ett vitt
pulver i glasröret. Han kunde dock inte förklara vad
som hänt och betraktade det hela mer som ett
vetenskapligt kuriosum. I dag vet vi, att den gasformiga
föreningen ur acetylen och klorväte var vinylklorid
och det vita pulvret polyvinylklorid. Vinylkloriden är
den lilla pärlan i det långa halsbandet. Nu tillverkar
ett stort antal fabriker över hela världen
vinylkloridplast.
Celluloid, bakelit och polyeten
Den första plast, som fick praktisk betydelse, var
den halvsyntetiska celluloiden. Den kom till
användning redan på 1860-talet och fick så småningom en
vidsträckt användning. Den första produkt som man
förknippade med namnet plast var bakelit. Den är
också näst celluloid den plast, som har varit längst
i bruk. Redan år 1872 sysslade den tyske kemisten
Baeyer med att söka framställa en förening mellan
fenol (karbolsyra) och formaldehyd men erhöll vid
sina försök endast hartsliknande, klibbiga massor.
Det dröjde ända till början av 1900-talet, innan
någon lyckades lösa problemet att ur fenol och
formaldehyd framställa tekniskt användbara hartser och
liknande produkter. Den förste som övervann
svårigheterna var den belgisk-amerikanske forskaren
Baekeland, som år 1908 tog ut patent på sin metod.
Den hartsliknande produkten fick efter uppfinnaren
namnet bakelit, ett namn som fortfarande är det
officiella i USA. När Baekelands patent på 1920-talet gick
ut, började man i industriell skala tillverka bakelit
i ett flertal olika länder. De flesta fabriker använder
dock inte namnet bakelit på sin vara, utan varje
fabrik har ofta sitt eget varunamn. Även andra plaster
fick olika namn allt efter det de tillverkades i olika
länder och fabriker, och det uppkom snart ett otal
olika handelsnamn, som den oinvigde hade svårt att
hålla isär. För att skilja de olika slagen plast
använder man numera jämsides med de olika
handelsnam-nen neutrala sådana, som endast anger plastens
kemiska sammansättning, t. ex. fenoplast (fenolplast)
för bakelit, cellulosanitratplast för celluloid,
akryl-plast för plexiglas osv.
En av de viktigaste plaster, som uppfunnits under
de senare åren, är polyete’n. Det engelska Imperial
Chemical Industries (I. C. I.) började 1931 att
undersöka, hur den brännbara organiska gasen eten
(ety-len) förhåller sig vid höga tryck och temperaturer.
Man fann bl. a. att under vissa förhållanden ett vitt,
fast ämne avsatte sig i reaktionskärlen. Detta visade
sig så småningom vara en polymerisationsprodukt
av eten och fick namnet polyeten eller etenplast.
Experimenten var mycket riskabla, apparater och
instrument exploderade då och då, och en gång blev
hela laboratoriet skadat av en explosion. Men
försöken fortsattes. 1936 kunde man bemästra alla
svårigheter och 1938 var små försöksfabriker i drift.
Apparaturen är enastående i sitt slag och kan motstå tryck
av flera tusen atmosfärer. År 1939 började man bygga
en fabrik för stordrift, och den blev fullt färdig
samma dag tyskarna marscherade in i Polen — ett
nästan symboliskt sammanträffande. Polyeten visade sig
nämligen vara av största betydelse vid framställning
av radar, som spelade en så viktig roll vid Englands
luftförsvar. Polyetens största betydelse under kriget
var som isoleringsmedel för ultrahöga elektriska
frekvenser (dvs. särskilt snabba växlingar i
strömriktning); efter kriget har det även fått en vidsträckt
användning inom flera andra områden (se längre fram
i artikeln).
Litet plastkemi
Plasternas kemi är av stort intresse, då den dels
ger en mycket klar bild av plasternas
sammansättning och tillverkning, dels förklarar många av deras
viktiga egenskaper. Som exempel kan
vinylkloridplast nämnas. Först framställs vinylklorid ur
acetylen och klorväte (saltsyra). Acetylen är ett kolväte,
uppbyggt av två 3-dubbelt bundna kolatomer och två
väteatomer, CH=CH. Dessa förenar sig med
saltsyra till vinylklorid:
CHsCH + HC1 -» CH2=CHC1
Den ena bindningen i vinylklorid kan lätt springa
upp till -CH-CHC1-. Denna förening är dock inte
stabil och följden blir, att molekylerna undan för
undan kopplas till varandra i en lång kedja till
polyvinylklorid eller vinylkloridplast.
-CH2-CHC1-CH2-CHC1-CH2-CHC1...
eller -CHo-CHCl-n. Ju längre trådmolekylen är,
desto hårdare blir plasten och man kan därigenom
framställa plast med olika hårdhetsgrad. Vanligen
framställs den hårdaste formen, som sedan
uppmjukas genom tillsats av olika s. k. mjukningsmedel.
Dessa kan dock ibland ha den nackdelen, att de
verkar lösande på främmande ämnen, som kommer i
beröring med plasten, varigenom denna kan
missfärgas. Man bör t. ex. inte spilla feta ämnen på
plast-behandlade golv. Mjukningsmedlet kan också lösa
upp sig i de föremål, varmed plasten kommer i
beröring. Man bör därför inte låta olika plastvaror
komma i beröring med varandra, polerade möbler,
fernissade klädhängare eller dylikt. På grund av att
vinylklorid innehåller klor är det mycket
svårförbränt. Etenplast, som inte innehåller klor, brinner
däremot med låga.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
