Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner — i kamp mot polarisen - Nordvästpassagen - Kampen om nordpolen - Nordöstpassagen - Sydpolarområdena - Otto Nordenskjölds Antarcticexpedition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2682 POLAREXPEDITIONER ___________________________
samt John Ross och Edward Parry [pär’i] sökandet
efter nordvästpassagen österifrån, och under de
följande årtiondena arbetade sig Parry, Ross och den
senares brorson James Clark Ross under otroliga
strapatser allt längre västerut.
Den mest storslaget planlagda av dessa
expeditioner, företagen av Franklin 1845-48, gick under,
men de många räddningsexpeditioner som under de
närmaste åren utsändes efter honom bidrog i hög grad
till utforskandet av det arktiska Amerika, och
härunder genomförde Robert M’Clure [makljo’9]
1850-54 från Berings sund den första fullbordade
nordvästpassagen, ehuru inte med ett och samma fartyg.
Först 1903-06 genomförde Amundsen sin berömda
färd med Gjöa från öster norr om Amerika. (Sevidare
Amundsen.)
Kampen om nordpolen
Som den första etappen i kampen om nordpolen
och nordostpassagen kan man räkna holländaren
Willem Barents’ upptäckt av Spetsbergen 1596.
Under 1600-talets oräkneliga fångstexpeditioner efter
valar utforskades öarnas geografi i stora drag. Senare
har inte minst svenskar bidragit till en ökad kännedom
om dessa öar, som sedan 1920 erkänts internationellt
som norsk besittning. - Frans Josefs land, nu
annekterat av ryssarna och omdöpt till Fridtjof Nansens
land, uppnåddes först av en österrikisk expedition
1872-74; det norr om Sibiriens nordspets belägna
Kejsar Nikolaus II:s land, senare omdöpt till
Nordlandet (Severnaja Zemlja), upptäcktes 1913 av
Vil-kit’skij.
R.edan 1827 lyckades Parry från Spetsbergen nå 82°
45’. Under de följande årtiondena gjordes inga större
framsteg. Först 1895 nådde Nansen (se d. o.) 86° 4’
n. br., Andrées (se d. o.) försök att med ballong
nå polen slutade med katastrof, men amerikanen
Peary [pKari], som 1906 nått 87° 6’, lyckades 6 april
1909 nå polen, ehuru hans ära bestreds av hans
landsman F. A. C00K, vilken förgäves sökte göra gällande,
att han ett år tidigare varit framme vid polen.
Amundsen sökte 1921-22 förnya upptäckten
men misslyckades. Andrées planer återupptogs,
sedan styrbara luftskepp och flygmaskiner blivit mer
användbara och Byrd [ba’d] 1926 flugit till polen,
av Amundsen, som med luftskeppet Norge
genomförde en flygning tillsammans med italienaren
No’-bile och svensken Malmgren m. fl. till polen och
Alaska. Senare färder gick mer eller mindre
programmässigt. Nobiles flygning med Ita’lia 1928 ledde till
en katastrof, från vilken visserligen halva antalet
deltagare räddades men med förlust av Finn
Malmgren, en av de främsta männen. Under
undsättnings-expeditionerna omkom Amundsen. Av senare
expeditioner i de arktiska farvattnen är det särskild
anledning att lägga märke till de av tysken Eck’ener
ledda zeppelinfärderna, varunder förut okända
områden kunde noggrant kartläggas, samt ryssen
Papa-nins isflaksdrift 1937.
Nordostpassagen
Sedan de engelska färderna till Vita havet, vilka
börjat vid mitten av 1500-talet, hade bringat
Rysslands ishavskust i närmare förbindelse med Europa,
fick man närmare underrättelser om Asiens nordkust
genom de ryska expeditioner som utsändes för att
säkra besittningen av landområdena i öster. Den
märkligaste av dessa var den »Stora nordiska
expeditionen», som 1734-43 under bl. a. dansken V. Bering
utforskade nordöstra Sibirien och därigenom beredde
vägen för senare färder, vilka kulminerade i A. E.
Nordenskiölds (se d. o.) Vegaexpedition. Det var
svensken Nordenskiöld som efter många experiment
genomförde den av engelsmännen drömda
nordostpassagen; senare har ryssarna lyckats åstadkomma en
mer regelbunden trafik norr om Asien.
Sydpolarområdena
Länge hindrade isbarriärerna utforskandet av detta
väldiga område, men sedan fångstfärder efter val och
säl i de antarktiska haven givit goda resultat, blev
även dessa trakter målet för forsknings- och
upptäcktsfärder. Den första upptäcktsperioden varade
från 1819, då Smith fann Sydshetlandsöarna, till
1842, då Ross företog sin sista färd till Grahams
[grej G ms] land. Åren närmast förut hade han inom
Ross-sektorn (se karta s. 2689) nått så långt söderut
som 78° 9’ och upptäckt Victoria land och vulkanerna
E’rebus och Terror. I de övriga delarna av den
antarktiska kontinenten hade endast enstaka kuster
siktats och i allmänhet tolkats som öar omgivna av is.
Det dröjde nu 50 år, innan sydpolarresorna
återupptogs; intresset var helt inriktat på de arktiska
trakterna.
Sedan norrmännen Larsen, Bull och
Borchgre-vink [bår’k-] samt belgaren Gerlache [sjärlasj’] på
1890-talet besökt de antarktiska farvattnen, upptogs
1901 vetenskapligt samarbete mellan tre expeditioner,
en svensk, en tysk och en engelsk, vilka valde till
verksamhetsfält olika sektorer. Den tyska under
Dry-gal’ski nådde huvudsakligen hydrografiska resultat,
den engelska under Scott, som arbetade i
Ross-sektorn, kom på kontinenten så långt söderut som 82° 16’.
Den svenska arbetade inom Grahams land och vann
de viktigaste vetenskapliga resultaten.
Otto Nordenskjölds Antarcticexpedition
Denna ishavsfärd, som i okt. 1901 startade från
Göteborg med sälfångstfartyget Antarctic, fört av
kapten C. A. Larsen, blev rik på både strapatser och
resultat. En vinterstation upprättades på ön Snow hill,
där Otto Nordenskjöld med fem följeslagare över-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
