Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poe, Edgar Allan — romantiker och antiromantiker - Polarexpeditioner — i kamp mot polarisen - Nordvästpassagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––––––––––––––––––––––––––––––––– POLAREXPEDITIONER 268 I
position inom pressen. Han dog 40-årig på ett sjukhus
i Baltimore.
Många svenskar känner genom Viktor Rydbergs
tolkning till den egendomliga dikten TheRaven
(Korpen) med dess suggestiva entonighet, dess
romantiska fjärrlängtan. Samma längtan talar i Poes övriga
trånadsdikter som Ulalume eller Till en i paradiset,
som inte kan uttömmas psykoanalytiskt - lika litet
som Stagnelius’. Ty hans brännande skönhetsdrift är
en platonsk Eros i en starkt personlig utformning med
intellektet som högsta insats. Så förklaras också
ytterst hans om än aldrig så sjukliga brottmålshistorier,
vilka ej alls är verklighetsreportage utan
produkter av en över verkligheten triumferande intelligens.
Det intellektuella draget hos Poe - han
förklarade att Korpen författats med kall beräkning - har
gjort honom förebildlig för de talrika moderna diktare
som upprest sig mot romantikens dyrkan av
ingivelsen. Poe har firats som den poetiska kalkylens
mästare, och han har översatts och efterlevats, framför
allt i Frankrike, där han inspirerat skalder som
Baude-laire, Mallarmé ochValéry. Så har den i många stycken
Illustration till novellen Det skvallrande hjärtat. Ur en fransk
Poe-upplaga, översatt av Baudelaire.
så typiskt romantiske Poe blivit en av romantikens
övervinnare. (Porträtt vid Amerikansk litteratur.)
I KAMP MOT POLARISEN
POLAREXPEDITIONER. Kanske mer än andra
trakter av jorden har de öde och farofyllda
polarländerna (se d. o.) varit skådeplatsen för dramatiska
händelser, hjältedåd och skakande tragedier.
Människornas erövring av de väldiga nedisade köldöknarna kring
de båda polerna är fylld av oerhörda ansträngningar,
djärva framtidsdrömmar, tur och otur, skicklighet och
klok planering, men också maktlöshet inför en
överväldigande naturs anstormningar. Man måste fråga
sig: vad var det för krafter och motiv, som drev
pionjärerna in i dessa okända, vita ödemarker?
Från början var det måhända i första hand hoppet
om ekonomisk vinning, som lockade. Tanken att om
möjligt norr om Asien och Amerika finna en genväg
till Orientens rika länder spelade uppenbarligen en
stor roll för de engelsmän och holländare, som redan
under 1500-talet försökte tränga fram i västlig och
östlig riktning från Nordatlanten. En stor lockelse
utövade likaså möjligheterna till rikt givande säl- och
val jakt. Först så småningom kom även rent
vetenskapliga motiv att göra sig starkt gällande.
Upptäckten att stora, nu isfria delar av världen en gång för
inte länge sedan varit nedisade gjorde det nödvändigt
att närmare undersöka och lära känna sådana trakter,
i vilka istiden fortfarande var en verklighet. Den
moderna meteorologin gjorde likaså uppenbart att
väderleksförhållandena i betydelsefulla trakter i den
bebodda världen först kunde klarläggas, sedan de
at-mosfäriska förhållandena i polarområdena
under
sökts. Och till dessa geologiska och meteorologiska
frågeställningar fogades lika brännande
oceanogra-fiska, zoologiska, botaniska och kulturvetenskapliga.
Men ständigt har också äventyrslusten och i särskilt
hög grad tävlingslusten, viljan att med en väldig
kraft-anspänning nå geografiska mål som ingen annan
förmått tränga fram till, betytt ofantligt mycket.
Geografiskt kan polarexpeditionerna grupperas
kring fyra stora mål: nordvästpassagen, nordpolen,
nordostpassagen, sydpolen. (Se kartor s. 2687, 2689.)
Nordvästpassagen
Sedan John Cab’ot [käb^at] och hans son
Sebastian det sista årtiondet av 1400-talet påbörjat
engelsmännens färder till Nordamerika och den senare
funnit mynningen av Hudsonsundet, dröjde det inte
länge, innan de engelska försöken att norr om
Amerika tränga fram till Stilla havet var i full gång. Bland
de många namn som här borde nämnas kan vi endast
medtaga de mest betydande.
Martin Frobisher [frå’obisja] nådde 1576
Baf-fins ö; Davis [dej’vis], Hudson [hadzsn] och Baffin
[bäf’in] trängde vidare genom sunden väster om
Grönland fram till Hudson bay, Lancastersundet
och Smiths sund, men här stoppades försöken att
nå väster om Hudsonviken. Bland de sporadiska
försök, som under de följande 200 åren gjordes att
västerifrån fullfölja undersökningarna, må nämnas Cooks
(se d. o.) 1776. Först 1818 upptog John Fran’klin
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
