Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner — i kamp mot polarisen - Otto Nordenskjölds Antarcticexpedition - Kapplöpningen mot sydpolen - Polarländerna — midnattssolens och polarnattens rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2684 POLARLÄNDERNA
vintrade, medan fartyget utförde undersökningar på
Eldslandet, Falklandsöarna och Sydshetlandsöarna.
När Antarctic vid sommarens inträde avgick söderut
för att avhämta övervintringsexpeditionen, landsattes
J. G. Andersson med två kamrater på västsidan av
Antarctic sund för att med slädar taga sig fram till
Snow hill. Detta misslyckades, och de måste under
svåra förhållanden övervintra vid Hoppets vik.
På vägen till Snow hill krossades fartyget i febr.
1903 av isen, och besättningen måste övervintra på
Pauletön.
Återföreningen av de olika expeditionerna skedde
dramatiskt under loppet av ett par dagar i oktober
och november 1903. Den 12 oktober påträffade
Nor-denskjöld, som befann sig på slädfärd norrut, vid
öständan av Kronprins Gustavs kanal de tre från
Hoppets vik, som sökte sig fram till vinterkvarteret, och
några dagar efter återkomsten till Snow hill, 8
november, uppenbarade sig plötsligt fyra man från det
argentinska fartyget Uruguay, som utsänts för att
undsätta svenskarna. Fram på natten fick man ytterligare
besök vid vinterstationen. Kapten Larsen och andra
som utsänts från fartygspartiet ankom, och snart
kunde alla förenas ombord på det argentinska
krigsfartyget, som en vecka senare angjorde Eldslandet.
Kapplöpningen mot sydpolen
Under de närmaste åren besöktes de antarktiska
områdena av många forskare såsom Bruce [bro’s],
Charcot [sjarkå’], Shackleton [sjäkFtan), Mawson
[må’san] och Filchner m. fl. Larsen startade 1905
den första valfångststationen på Sydgeorgien, och
under de följande åren utvidgades de norska och
engelska valfångstbolagens verksamhet till hela
polarområdet.
Det närmaste målet för upptäcktsfärderna blev
nu själva polen. Här hade R. F. Scott under
1901-04 års färd hunnit längre söderut än någon annan.
Hans följeslagare E. Shackleton fortsatte hans
arbeten i Victoria land och nådde 1909 upp på den 3 000
m höga polarplatån till 88° 23’. 1910 var Scott färdig
med sin nya expedition, bättre och gedignare utrustad
än någon annan som strävat mot sydpolen.
Den förföljdes emellertid av en svår otur. De
motorslädar som man tänkt använda visade sig olämpliga,
och 11 nov. startade man från Rossbarriären med
hundar och hästar som dragare. Efter någon tid
återsändes hundarna till vinterkvarteret, och hästarna
måste dödas, slädarna drogs därefter av männen
själva. Svåra snöstormar och snöfall fördröjde färden, två
slädar sändes tillbaka, och när Scott med fyra man
18 januari 1912 nådde fram till sydpolen, fann de där
Amundsens tält med den norska flaggan (jfr s. 93).
Amundsen hade förekommit Scott.
Återfärden var fylld av lidanden, bitter köld och
snöstormar. Den 21 mars måste de tre överlevande
för sista gången resa sitt tält och i det avvakta slutet
på bränslet (fotogenen) och sina egna liv. De sista
timmarna använde Scott till att skriva brev och en
rapport om färden.
Även sedan sydpolen uppnåtts har talrika färder
företagits till Antarktis. Bland dessa kan man
särskilt nämna de fyra Norvegiaexpeditionerna
1927-31, varvid nya kuststräckor av sydpolslandet
upptäcktes, de brittiska Discoveryexpeditionerna 1925-39,
som undersökte de antarktiska farvattnens
oceano-grafi och biologi och företog omfattande
sjömätningar, de flygfärder som Wilkins [oiFkins] 1928-30
företog i Västantarktis och Byrd 1928-30 och 1933-35
i Ross-sektorn, varunder han även flög till
sydpolen. 1935 utförde amerikanaren Lincoln Ellsworth
[els^ap] den första transantarktiska flygningen
mellan Weddellhavet och Rosshavet; 1934-37 företogs
en brittisk expedition till Grahams land, 1939-41
och 1946-47 Byrds tredje och fjärde stora
antarktiska expeditioner, med både flygmaskiner,
traktorer och tanks. Många andra expeditioner har i detalj
utforskat åtskilliga delar av de södra polarländerna,
som nu inte längre är de vita fläckar som de var ännu
vid sekelskiftet. Våren 1952 återvände sålunda en stor,
treårig norsk-svensk-engelsk expedition från
Drottning Mauds land.
MIDNATTSSOLENS OCH POLARNATTENS RIKE
Polarländerna. Ingenstans på jordklotet
finner vi så starka klimatskillnader som mellan
tropikernas ångande heta urskogssnår omkring ekvatorn
och polarområdenas nedisade köldöknar. I den Gamla
världen liksom i den Nya sluter vindpinade, kala
tundror en ring av ständigt tjälbundna lav- och
mossmarker kring Norra ishavets drivisfyllda bassäng.
Kring sydpolen utbreder sig en väldig
högfjällskon-tinent, större än hela Europa, helt utan mänsklig
bosättning, täckt av ett mäktigt ispansar och omgiven
av ett stormigt, öde och isuppfyllt hav. Men vad
beror denna stora klimatskillnad på?
Den energikälla, som ger det organiska livet på
jorden dess chans, är som alla vet solen och dess strålar.
En betydande del av solens energistrålning,
insola-tionen, reflekteras visserligen eller återbördas på
annat sätt ut i världsrymden, 14 % av den totala
energimängd som träffar jorden absorberas dock av
atmosfären och hela 43 % når själva jordytan. Jordytan
upptar sålunda tre gånger så mycket energi som de ovan-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
