Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poltava — den svenska stormaktens ödestimma - Infanteriet splittras - Lewenhaupt kapitulerar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLTAVA 2713
Sårad och febersjuk åsåg Karl
XII slaget från en bår, som
placerats på en höjd inte långt
från det egentliga stridsvimlet.
Hur annorlunda hade inte
utgången kunnat bli, om
konungen varit i stånd att som
vanligt själv leda sina trupper.
— Efter en litografi av C. A.
Dahlström.
Infanteriet splittras
Den 27 juni gick svenskarna till anfall. Redan vid
uppbrottet från förläggningarna märktes det att
något brast i ledningen, trupperna råkade i oordning,
och dyrbar tid gick förlorad. Det viktiga
överraskningsmomentet försummades på detta sätt, och när
de svenska kolonnerna äntligen kom i gång, var
ryssarna alarmerade och stridsberedda! Visserligen
stormade det karolinska rytteriet fram lika
oemotståndligt som alltid, men infanteriet splittrades på ett
ödesdigert sätt. Av de 18 bataljonerna var det endast 6
som följde kavalleriet, medan 6 bataljoner under Roos
dröjde kvar vid en av redutterna. Med den
återstående styrkan slutligen gick Lewenhaupt på eget
bevåg till attack mot den ryska huvudställningen.
Lewenhaupt återkallades visserligen, men Roos’
trupper kringrändes. Nu drog Rehnsköld tillbaka hela
armén för att rädda Roos, medan denne av ryssarna
drevs allt längre bort för att slutligen tvingas till
kapitulation.
På detta sätt hade en tredjedel av det svenska
infanteriet gått förlorad, innan slaget egentligen
börjat. Ryssarna visste också att utnyttja situationen och
förde sin huvudstyrka mot det försvagade
infanteriets flank. Kavalleriet var inte till hands, och det blev
4 000 man fotfolk som fick ta emot den fruktansvärda
stöten. Men de vek inte utan gick själva till anfall.
Och det omöjliga tycktes ske. De ryska massorna
hejdades och vacklade; det hade blott behövts en samlad
chock av kavalleriet, och segern hade varit inom
räckhåll. Men kavalleriet hann inte fram i tid, och lik en
störtsjö slöt sig den ryska härmassan kring de glesa
skarorna. Rehnsköld, som äntligen fått med sig några
kavalleriavdelningar, blev tillfångatagen i vimlet, och
trupperna retirerade i oordning. En fullständig
kata
strof syntes överhängande, då konungen lät bära sig
i de flyendes väg och manade dem att hålla stånd.
Visserligen krossades båren av en kanonkula, och
konungen fördes vanmäktig bort, men ryssarna
hejdades genom upprepade kavallerichocker, och
återstoden av svenska hären kunde utan hinder anträda
återtåget.
Lewenhaupt kapitulerar
De svenska förlusterna i slaget var mycket svåra
- över 6 000 fallna och 2 500 fångar - men sedan alla
trupper samlats, förfogade man över 15 000 man,
därav ca 10 000 stridbara. Den sårade konungen, som med
en mindre styrka fördes över Dnjepr till turkiskt
område, hade lämnat befälet åt Lewenhaupt med
uppdrag att snarast följa efter med armén. Men
Lewenhaupt var liksom flera andra högre officerare
paralyserad av katastrofen och misströstade om allt.
Armén blev stående overksam på dnj eprstranden vid
Perevolotjna, dit den retirerat, och då en rysk styrka
om 9 000 man visade sig på höjderna omkring, inledde
Lewenhaupt underhandlingar om kapitulation. För
att rättfärdiga en sådan åtgärd anställde han under
egenartade former ett slags omröstning bland
manskapet. Det var inte underligt, att många, då
disciplinens band löstes och situationen utmålades som
hopplös, var beredda att ge upp, men från en trupp gamla
dragoner fick generalen det berömda svaret: »Varför
frågar man oss nu? Tillförne har det hetat: Gå på! Vi
kunna ej lova, att vi skola slå dem men vi skola göra,
vad mänskligt och möjligt är.» Men sådant tal var nu
förgäves. Utan att ha gjort något allvarligt försök till
motstånd kapitulerade Lewenhaupt 1 juli 1709, och
14 000 karoliner, återstoden av den en gång
oöver-vinnliga armén, fick vandra i rysk fångenskap.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
