Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pompeji och Herculaneum — vad Vesuvius’ aska bevarat åt eftervärlden - Ett ögonvittnes berättelse - Den stora katastrofen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 7H POMPEJI och HERCULANEUM
Överst Via Abbondanza, en av huvudgatorna i Pompeji.
Nederst atriet i ett pompejanskt hus, prytt med en faunstaty
(»Faunens hus»). I bakgrunden skymtar Vesuvius.
VAD VESUVIUS’ ASKA
BEVARAT ÅT EFTERVÄRLDEN
PoMPEJI och HERCULANEUM är namnen på
de städer som begrovs under Vesuvius’ aska och slam
år 79 e. Kr.
Denna vulkan hade då inte i mannaminne haft något
utbrott, och folket betraktade den knappast längre
som aktiv. Men år 79 inträdde en ny vulkanisk
verksamhetsperiod, som ännu pågår. Gång på gång sedan
dess har den oberäkneliga vulkanen anställt större
eller mindre förödelse, ingen dock så fruktansvärd
som då.
Ett ögonvittnes berättelse
Den 24 aug. år 79 e. Kr., första året av kejsar Titus’
regering över romerska riket, satt en sjuttonårig
yngling i en villa nära den romerska flottstationen
Mise’-num, inte långt från Neapel, och studerade. Hans fader
var död, och han bodde jämte sin mor hos en morbror,
som var befälhavare för den del av romerska
riksflot-tan som var förlagd till Misenum och avsedd för västra
Medelhavet. Morbrodern, vars namn var Plinius, var
inte blott sjöofficer, utan också naturforskare och
författare. Han hade adopterat sin faderlöse systerson, i
historien känd såsom »Plinius den yngre». Även han
blev nämligen med tiden en mycket framstående man,
och han har efterlämnat bl. a. en större samling
välskrivna brev, som är av stor betydelse för
kännedomen om livet och förhållandena i romerska riket i
slutet av första och början av andra århundradete. Kr.
Morbrodern hade just fått ett brev från en person
som bodde i närheten av berget Vesuvius. Från sin
villa kunde han se den väldiga bergskäglan, och när
han vid läsningen av brevet kom att lyfta blicken i
riktning mot Vesuvius, upptäckte han till sin häpnad
ett väldigt rökmoln, till formen påminnande om en
pinje, stiga upp från bergets krön.
Den äldre Plinius lät genast några av krigsfartygen
fara ut till bergets närhet i syfte att rädda där boende
människor och erbjöd systersonen att få följa med.
Denne stannade dock lyckligtvis kvar i Misenum.
Morbrodern omkom nämligen på sin expedition, kvävd
av askan och röken. Hade den unge Plinius också
omkommit, skulle vi ha saknat den åskådliga skildring
av katastrofen som den unge mannen senare lämnade
i två av sina brev till hävdatecknaren Tacitus. Vad här
berättas grundar sig på dessa brev samt på resultaten
av de i trakten pågående utgrävningarna.
Den stora katastrofen
De kvarvarande i Plinius’ villa trodde först, att det
blott var fråga om något lättare jordskalv. Men
under natten tilltog jordbävningen, varför man begav
sig ut ur villan för att inte begravas under spillrorna,
om den skulle störta in. Varje underrättelse om
Plinius d. ä:s expedition och dess öde saknades. När
dagen grydde, befanns himlavalvet halvdunkelt och
liksom grumligt på grund av den ända till Misenum
utbredda röken. På avstånd såg man en svart molnvägg,
som tycktes långsamt närma sig. Människorna
började då lämna hela den lilla staden Misenum och
draga sig längre bort och såvitt möjligt uppåt
höjderna. Det svarta »molnet» kom dock över dem. Detta
bestod av stora mängder vulkanisk aska, som spritt
sig från Vesuvius över hela nejden och nu tätnade
även i Misenumstrakten. Plinius den yngre skriver:
»Knappt hade vi slagit oss ned, förrän en natt
omhöljde oss, ej sådan den månlösa eller mulna natten är
utan kolsvart som i slutna rum sedan ljuset är släckt.
Du skulle hört kvinnors jämmer, barns kvidan, mäns
högljudda rop . . . det fanns folk som av fruktan för
döden bad om döden, många lyfte sina händer mot
himmelens gudar, flera tolkade händelserna så, att
gudarna ingenstädes mera skulle finnas och att den
sista och eviga natten nu var kommen över världen.»
Efter en stund syntes någon ljusning men sedan
åter mörker och aska, denna gång mycken och tung.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
