Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Propaganda — ser ut som sanning - Propagandans medel och teknik - Den politiska propagandan - Psykologisk krigföring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2744 propaganda___________________________________
efter för att försöka få klarlagt om tidigare åtgärder
och beräkningar varit riktiga. Därvid har det bl. a.
visat sig att de slutsatser den amerikanska
propagandaavdelningen under 2:a världskriget drog
beträffande den japanska krigsmoralen i efterhand kunde
bevisas vara i stort sett riktiga.
Den politiska propagandan
Det är inte någon ny företeelse att propagandan
används inom politiken. Cato den äldre är känd för
sina ständigt återkommande slutord i talen inför
Roms senat: »För övrigt anser jag att Kartago bör
förstöras». Efter hand har propagandan alltmera
renodlats som medel inom partipolitiken, speciellt i
samband med val, men också när ett nytt parti
håller på att bryta sig väg. Så var fallet med den
fascistiska rörelsen i Italien och ännu mera med
nationalsocialismen i Tyskland. I sitt cyniska, men oerhört
skickliga användande av verkningsmedel på massan
framstår Hitler som propagandans Machiavelli.
I boken Mein Kampf anger Hitler vissa regler för
hur en framgångsrik propaganda bör bedrivas. Elans
grundregler kan sammanfattas i fyra punkter: i)
måla alltid i svart och vitt, klandra alltid
motståndaren och tala alltid väl om dina meningsfränder,
2) rikta propagandan till dem som är minst
omdömesgilla, ty de befinner sig alltid i majoritet, 3) vädja
alltid till primitiva känslor som kärlek, hat och
vrede, men vädja aldrig till förnuftet, 4) begränsa
propagandan till några få önskemål och formulera
dem i slagord som kan upprepas hur ofta som helst.
Dessa regler för propaganda visade sin
verkningskraft, när det gällde att samla det egna folket, men
hur propaganda skulle bedrivas i fråga om utländska
motståndare hade Hitler inte alltid lika klart för sig.
Den politiska propagandan har fortsatt att
omhuldas sedan andra världskriget övergått i den
ideologiska maktkampens kalla krig. På ena sidan står
Kom-inform, som efterträdare till den upplösta
kommunistiska intemationalen Komintern, och på
andra sidan Atlantpaktstaterna och deras associerade.
På båda håll finns betydande resurser för
spridande av propaganda. I Sovjetunionen finns en
avdelning inom partiexekutiven som handhar ärenden
rörande agitation och propaganda, benämnd
Agit-prop. Kominform har en liknande avdelning som bl. a.
utger en tidning på 18 språk, i Sverige benämnd »För
varaktig fred, för folkdemokrati». Vid sidan härom
finns det s. k. »Världsfredsrådet», som med sina
s. k. fredskonferenser och fredsappeller (bl. a. den
s. k. Stockholmsappellen) försöker hävda att Sovjet
och dess associerade är ensamma i världen om att
uppriktigt önska fred och folkförsoning.
Atlantpaktsstaterna hade föga beredskap på
propagandans område, när det kalla kriget började, men
efter hand har en lång rad organisationer för detta
syfte nybildats. I USA har utrikesdepartementet en
särskild avdelning för dylika frågor, Office of
pub-lic affairs, vars verksamhet belyses i samband
med propagandans tekniska hjälpmedel. I
England samordnas upplysning och propaganda av
For-eign Office, som tagit arv efter krigsårens
informa-tionsministerium. En stor del av propagandan sköts
här av den statsägda brittiska radion BBC. Även inom
Atlantpaktsstaternas militära organisation NATO
finns ett organ för propagandaverksamhet benämnt
Information service. - Från västmaktshåll är
propagandan mera anlagd på att berätta hur man har det
inom demokratiskt styrda länder än att direkt
propagera för fred som Kominformländerna gör.
Propagandan ägnar sig mera åt upplysningsverksamhet än åt
att predika vissa idéer.
Psykologisk krigföring
När propagandan används i krig brukar man tala
om den som psykologisk krigföring. Den är ett led i
det totala krig som inte bara berör männen vid
fronten utan också civilbefolkningen i hemorten. Den
psykologiska krigföringen strävar att försvaga
fiendesoldaternas kampvilja och minska motståndsandan
i fientliga länder samtidigt som den söker stärka de
egna truppernas stridsvilja och civilbefolkningens
beslut att härda ut. Dessa båda målsättningar får inte
bortskymma den tredje: att utforma propagandan så
att den vinner neutrala stater för den egna saken.
-Hemortsbekämpning med bomber blev ett led i andra
världskrigets skrämselpropaganda. Dess syfte var
inte blott strategisk förstörelse utan också att
undergräva civilbefolkningens motståndsvilja för att den
med sin attityd skulle påverka soldaterna i eldlinjen.
Det föreligger nämligen ett bevisligt samband
mellan moralen i hemorten och de militära förbandens
stridsvärde.
Under första världskriget hade den psykologiska
krigföringen relativt obetydligt omfång. Bäst
lyckades engelsmännen med tidningsmännen och
lorderna Northcliffe och Beaverbrook som ledare för
verksamheten. Den amerikanska och tyska
propagandan var väsentligen svagare i fråga om sina
verkningar. Särskilt utstuderade metoder kom dock inte
till användning. Man moraliserade mot varandra och
använde skällsord som »hunner» och »bocher» samt
excellerade i skildringar av verkliga eller uppdiktade
exempel på grymheter och skändligheter, s.k.
Greuel-propaganda (av tyska Greuel [gråj’el], ohygglighet).
Skickligare användes propagandan i stället för de
undertryckta folkens befrielse. Den propagandan
visade sig särskilt verksam inom det
österrikisk-ungerska kejsardömet med dess många folkminoriteter.
Under mellankrigsåren förbereddes
propagandakrigföring särskilt inom Tredje riket. Dess
annektering av Österrike och Tjeckoslovakien är exempel på
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
