Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Protestantism — brytningen med Rom - Anglikansk protestantism en märklig blandningsform - Psalmboken — den religiösa poesins skatter - Den första psalmen är en lovsång - Medeltida »leiser» liknar folkvisan - »Näktergalen från Wittenberg»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nattvardsläran med dyrkan av hostian. I denna
kyrkans nära förbindelse med staten och det nationella
livet kan skönjas lutherska tankegångar, och den s. k.
bredkyrkliga riktningen har tagit starka intryck av
den teologiska forskning som bedrevs i Tyskland
under 1800-talet.
Anglikanska kyrkan anser sig själv vara en
medel-vägskyrka med förbindelser åt olika håll. Man räcker
ut handen såväl till Rom som till övriga kristna
kyrkor. Inte minst framgångsrika har de närmanden
va
__________________________ PSALMBOKEN 2749
rit som företagits österut till den grekisk-ortodoxa
kyrkan. Med den svenska kyrkan har
nattvardsgemen-skap ingåtts, och i den s. k. ekumeniska rörelsen
spelar anglikanismen en stor roll. Den anglikanska
kyrkan bär en utpräglat engelsk prägel och har därför
fått sin spridning där engelsmän bygger och bor. Men
genom det engelska väldets stora utbredning är
anglikanismen en makt av största betydelse och
ärkebiskopen av Canterbury en kyrkofurste som i rang och
värdighet kommer närmast efter påven i Rom.
DEN RELIGIÖSA POESINS SKATTER
Psalmboken.
Jag hade min första psalmbok fått,
en prydlig med silverspänne,
och sprang en söndag — jag minns den gott
-så glad till kyrkan med henne.
Det är Viktor Rydberg som berättar om Träsnittet
i psalmboken. Gamle Lundström, träsnidaren, hade
valt med säker blick det enda rätta motivet för sitt
snitt:
Det föreställer
kung David själv
vid Kidron eller
Jordanens älv,
Han spelar för Herran
en psalm med fröjd . . .
Där har vi första kapitlet i psalmens historia. Man
kunde konsten att sjunga till Herrens ära i det gamla
Israel. Efter hemkomsten från Babylon hade man
snart en hel sångbok färdig under namnet
Lovsångerna (Tehillim). Luther gav den namnet Psaltaren
efter det förnämsta stränginstrumentet (grek,
psal-terion). En sång ur denna Israels sångbok kallades
psalm. Denna betydelse har ordet ännu i de flesta
länder. I Sverige menar vi dock numera med psalmer
vanligen sånger med religiöst innehåll och en viss
värdig form, som finns intagna i en särskild av
kyrkan antagen psalmbok.
Den första psalmen är en lovsång
I alla tider har Psaltaren varit en outtömlig
inspirationskälla för den religiösa diktningen. De första
kristna sjöng direkt ur Psaltaren. Men man hade
ju också egna motiv att besjunga. Landshövding
Plinius i Bitynien rapporterar till kejsar Trajanus, att de
kristna brukade samlas i daggryningen och »sjunga
växelsånger till Kristus såsom till en gud».
Lov-sångstonen från Psaltaren klingar frisk och stark i
gamla kyrkans Te Deum. Till ackompanjemang av
kyrkklockor har den sjungits i svenska kyrkor efter
vunna ärorika segrar (Sv. ps. 604).
Jesus-Gudaso-nen hyllas i Ambrosius’ innerliga julpsalm Världens
Frälsare kom här (Sv. ps. 58). Det är väl vår äldsta
koralmelodi. Kyrkan i Milano hade en verklig
för-samlingssång. Den »tände andaktens eld i mitt inre»,
säger Augustinus. Vår högmässohymn, Allena Gud i
himmelrik, har också en fornkristen förebild.
Påskhymnen Upp min tunga (Sv. ps. 106) är författad
omkring 600 av Fortunatus. Mörkare toner ljuder
genom spanjoren Prudentius’ mäktiga griftepsalm: Nu
tystne de klagande ljuden (Sv. ps. 571).
Medeltida »leiser» liknar folkvisan
Av flera skäl gick medeltidskyrkan genom
Gregorius I alldeles ifrån församlingssången. Präster och
väl skolade körer svarade ensamma för mässans
sångpartier. Det finns dock några undantag av stort
intresse. Folkets lust att sjunga kunde inte helt
undertryckas. Vid vissa gudstjänster hade man rätt att
instämma i Kyrie eleison (Herre, förbarma dig) och
Halleluja. Men då dessa utdragna tongångar blev
enformiga i längden, började man dikta små enkla ord
på modersmålet till dem. Sålunda uppstod
folkvise-artade »leiser» och »sekvenser» med motiv särskilt
för jul, påsk och pingst. De har sedan använts, mer
eller mindre omarbetade, i nya tidens psalmböcker
(ex. Sv. ps. 62: 1 och 135: 1). Märkliga är också andra
andliga visor på folkspråket, t. ex. i Sverige den
underbart vackra »dagvisan» (Then signadhe dagh, Sv. ps.
424), rimmade böner, helgonvisor (t. ex. om S:t
Örjan och S:t Staffan) etc. - Man bör emellertid också
observera, att de förnämliga latinska körsånger som
nu diktades för vissa mässor sedermera kom även
den egentliga psalmdiktningen till godo (ex. Vredens
stora dag, Sv. ps. 609).
»Näktergalen från Wittenberg»
Den kristna församlingssångens store förnyare är
Martin Luther, »näktergalen från Wittenberg». Han
var själv mycket musikaliskt och poetiskt begåvad.
Han hyste den varmaste beundran för Psaltaren.
Dessutom hade han gjort till sin uppgift att hjälpa varje
kristen att fritt nalkas Gud utan medlare. Härtill var
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
